På stränderna väntar människorna på profeten: De kommer inte att packa havet i sina burkar, de kommer inte att rulla ihop jorden som en matta
Och himlen stödjer vi med händerna….
Ett brinnande land som ingen gud kan hålla i utan att bränna sina fingrar En röst som jagas av polisen Hemlig polis i orkestern
En gruva i julklapp
ett bortskämt gudsbarn
som river molnen med svärdet och träden dör på våra händer
Vi kom från undervärlden, Vi sparkade upp dörren till världen och gick in på festen.
Barnen kastade sig glada från molnen, Monstret åt den sista tuggan av mitt hjärta, och planterade en bomb i mitt bröst
Detta är den sista dansen för människor av denna värld
Vi kom för att sörja hårda tider
Vi kom för att sörja dålig poesi
De sista som håller hand med historien, för att hoppa in på skeppet
Vi kom för att ta farväl av folk och torg
Vi tittar från våra fönster på scenen som visar profeternas fall
/ Dag Nu öppnar vi dagen, och auktionen av araber: Bomba inte familjemiddagar, kom inte till musik med matematik
Vi kramar våra bröder i groparna, och sedan täcker vi dem med jord…
Ersätt mitt blod
Injicera mig med en flod För tretton år sedan stod jag där på trottoaren precis innan ett moln kom och Aleppo försvann…
Jag var där för fyrtio år sedan. Min far, kom tillbaka från kriget, gick snabbt in i på sitt rum, stängde dörren utan att hälsa eller krama sin familj.
Jag var där för mer än sjuttio år sedan. Min farfar var engelsmännens fånge i Acre-fängelset.
Jag var där för tio år sedan
i Algeriet och gick igenom demonstrationerna på väg till havet.
Jag satt tyst på kaféet och Gaza höll arméflygplanen borta som flugor. / Dag
Träd berättar för oss om vägen, och om Europa som robotiserar människor
som humaniserar robotar som är rädd för fladdrande tyger som ler när den ser blodet som bubblar i kroppen i de belägrade städerna
Skapar ghetton lika lätt som den sätter på kaffekokaren,
lika lätt som den drar ett skämt och klär på sig korsfararnas uniform Den skär hela östs kropp med sin dolk Distribuerar handklovar genom banker
Och den som marknaden dömer till döden den dör
En gud blåser på jordens lågor och åtta miljarder klamrar sig fast vid ett rep som hänger från himlen
/ Tack, inte ens leksaksdockor överlevde…
/ För denna sol är inte din, inte heller havet eller träden, för jorden rynkar på pannan när den ser dig, och molnen ignorerar din hälsning, och fågeln stannar inte vid din hand Då jagar du fåglarna, jagar byggnaderna och de som är älskade på riktig
För du är inte härifrån
Och Gaza håller arméflygplanen borta som flugor….
Ett sår i kartans sida!
_____
Motaz Doghiem är en svensk-palestinsk poet och författare. Han har studerat teater i Malmö och skriver förutom poesi också teater och filmmanus.
Efter tvåhundra dagar av ett krig som trotsar alla beskrivningar är det inte Gaza som
chockar mig. Det är avhumaniseringen och relativiseringen av palestiniernas människovärde.
Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober under folkmordet […]
