Kultur

Recension: Poetliv och rotlöshet- Eileen Myles Chelsea girls

Eileen Myles namn har åtföljts av många adjektiv. Poetisk, stor, slående, obekväm, rastlös, legendarisk. Självbiografiska Chelsea Girls gavs ut för första gången 1994 och ges nu ut av Modernista, i ny svensk översättning av poeten Helena Eriksson.

Myles är inte främmande för självbiografin som genre. I hens senast utgivna roman Afterglow (2017) placerar hen sin pitbull Rosie i självbiografins centrum.

Myles har tjugofem titlar i sin bibliografi och beskrivs, av poeten och redaktören Ben Lerner, som ”restless, disturbing, changeable” vilket går att relatera inte bara till hens språk och litterära produktion men också till Chelsea Girls. Läsaren kastas in i en självbiografisk ansamling av essäer utan tydlig kronologi. I vissa recensioner hävdas det att Chelsea Girls är en roman som inte gick att släppa, att den måste slukas. Jag känner tvärtom. Vi lär för varje essä känna Myles, även hen “restless, disturbing, changeable”. Det finns många nivåer i Myles språk, varje essä kräver tid och omsorg i sin läsning. Läsaren presenteras för personerna omkring Myles, de är relevanta för minnesbilden hen vill komma åt – föräldrar, romanser, vänner. Ofta cirkulerar så många namn att en inte vet hur eller varför de ska läggas på minnet, för att sedan inse att läsaren lär känna jaget genom just beskrivningarna. Vi vet inte om det Myles skriver är sant, men kanske delar både läsaren och författaren denna osäkerhet. Myles är inkonsekvent i sin användning av citationstecken, då minnet ofta sviker. Vi minns nämligen inte exakta citat av det som sagts, vi minns många gånger knappt vad vi själva sagt. I alla fall inga tillräckligt exakta minnen för att kunna placera dem inom citationstecknens krav på korrekthet.

Myles nämner i en intervju att hens skriftspråk i allmänhet är starkt präglat av hens Bostondialekt. Talspråket får breda ut sig över sidorna – hens snabba språkliga ryckighet, där utsvävningar gärna får ta plats, är tydligt även i den svenska översättningen. Den dialektala tendensen gör sig synlig i Myles sätt att använda sig av skiljetecken och även i meningarnas varierande längd. Myles skriver, ”Jag sa att jag var poet. Har du ett band sa han. Nej. Hur kommer det sig frågade han. Jag bara skriver dikter. Det förstod han inte. Jag kände mig som om jag var lat. Det är inte sant. Jag arbetade hårt. Ni vet inte hur jobbigt det är att vara lesbisk.” Frågetecken utesluts, en tanke föder en annan för att till slut landa, minnesarbetet är komplext, associativt, abrupt.

Myles humor lyser ofta igenom i återberättandet av minnena. Det är i livets tillbakablickar som ironier blir synliga. I ett stycke blir Myles nästintill beskylld för att vara en lat poet, men synliggör i samma tankeström heterovärldens privilegierade ställning. De kan bara existera, medan det för Myles kräver dagligt arbete att existera som lesbisk. Detta lyfter något essentiellt – att vissa kan existera i sig själva i en värld som inte utsätter dem för dagligt motstånd. Att ligga utslagen på en soffa, att inte orka skriva de där dikterna till följd av utmattning på grund av att man lever i ett samhälle som är skapat för någon annan, är något som jag, Myles och säkert många med oss kan relatera till.

“I tidigare recensioner hävdas det att Chelsea Girls var en roman som inte gick att släppa, att den slukades i en läsning. Jag känner tvärtemot.”

För Myles är poetlivet något bestämt, definierat och eftersträvansvärt. Det präglas av dekadens, berusning och rotlöshet. Hen skriver: ”Jag tyckte bara om att bli full och att vara kär. Om jag inte var någotdera behövde jag bara till hyra, cigaretter och kaffe, helt enkelt. Jag tyckte verkligen om poetlivet.” Till en början uppfattas Myles i essäerna som en destruktiv, naiv spänningssökare som romantiserar fattigdom och diverse beroende, men det blir med bokens gång tydligt att Myles både rymmer från och konkretiserar sig själv i skrivandet. När hen, i Chelsea Girls, beskriver hur hen fann poesin beskriver hen det som en övergång från bönen, en jakt på en känsla av närvaro. Hen skriver, ”jag började bosätta mig i mina dikter”. Bönen var för Myles en försäkring i form av en lång lista på namn hen ville att Gud skulle ta hand om. Problemet uppstod dock när bönens längd började kännas ogenomförbar. Myles lämnade bönen och övergick till dagboksskrivandet, men även dagboken tycktes bli mer av en loggbok. Det är som att Myles sökte det gudomliga i ordet men istället landar i skrivandet av diverse listor och loggböcker. När Myles till slut finner dikten är det när självuppfattningen börjar krackelera. Det är, för Myles, i känslan av att vara en förlorare som dikten föds – och kanske hittar hen äntligen det gudomliga? Dikten tycks bli en besvärjelse över den egna existensen, en kontakt med något större som kan konkretisera och bygga upp jaget i en värld som placerat en i en förlorarposition. Myles skriver, ”För mig har poet alltid betytt helgon eller hjälte”. Det är möjligt att det är just här som poetlivet också blir eftersträvansvärt. Myles har inga hjältar eller helgon omkring sig, och blir då istället sin egen.

I diverse intervjuer återkommer Myles ofta till hur New York på sjuttiotalet var något helt annat från hur New York är idag. Hen har till och med kritiserat den samtida Patti Smiths hyllade självbiografi Just Kids för att vara alltför romantisk, om en nu kan vänta sig något annat från den som förälskat sig i just romantikens poeter. Myles menar att det inte var rosenskimrande att leva som kvinna i New York under sjuttiotalet, utan skriver istället fram ett smutsigt New York, en stad som kantas av sex, droger och ett ständigt sökande efter pengar för att överleva och därmed kunna fokusera på konsten. I min läsning blir det dock tydligt att Myles New York är övervägande vitt, och att de icke-vita personerna placeras i periferin.

Myles erfarenheter förskönas alltså inte genom minnet, utan förblir råa. Så blir även hens utforskning av sin identitet. Genom essäerna försöker hen röra sig mot och samtidigt bort från manligheten. Hen skriver, “Jag träffade honom ofta på Första Avenyn och det kom att bli en skojig fantasi att tänka på att gå hem och knulla honom, inte för att jag var attraherad av honom utan för att det på något vis skulle göra mig manlig och jag trodde att han också skulle tycka om det.” Myles ingår i relationer för att både få leva ut sitt begär gentemot kvinnor men också för att förstå sin egen könsidentitet – hen söker genomgående efter sig själv i andra och finner gradvis svaren. Detta sökande tydliggörs i Myles förkunnande: “Jag var Marys pojkvän. Jag hade alltid velat vara pojke. För att få kvinnor att älska mig, för att få extra rum att gå in i, för att vara fri.”

Det ljuder genom tiden, det ständiga sökandet efter en identitet eller att sätt att vara på som stundtals kan te sig plågsamt oåtkomlig. Våra kroppar både begränsas och frigörs av diverse identiteters snävhet - och en längtan efter en frihet bortom det redan formulerade blir påtaglig. Sökandet når aldrig ett slut, varken för Myles eller för mig. “Jag var inte normal, det var min sorg.” skriver Myles. Jag kan inte undgå att tänka att det kanske är just i denna avsaknad av normalitet som Myles storhet finns? Myles visar att det på en och samma gång finns utrymme för förvirring, fulhet, misstag, djupa romanser, ett liv efter trauma, och en hög tilltro till den egna poetiska förmågan.


Fortsätt läsa

Jag kan se oss

Læs mere

Rättvisa i den artificiella intelligensens tidevarv

“The big nine” är utöver titeln till Amy Webbs nyutkomna bok, även namnet på de nio företag som dominerar produktionen av AI, som i detta nu aktivt håller på att förändra framtiden.…

Læs mere

Utopier i klimatångestens tid

Vilka drömmar om ett bättre samhälle går att finna i litteraturen? Skribenten Johan Persson blickar mot Sci-fi i hopp om en bättre samhällsskildring än den rådande.

Læs mere