Kultur

Med skräcken som vapen mot patriarkatet

Allhelgonahelgen är här och journalisten Lisa Ehlin har kolla på skräckfilm. Vad kan kultklassikern Jennifer`s Body, 10 år senare, säga oss om me-too rörelsen och om kvinnor som monster?

2009 hade en svart skräck-komedi om en hämndlysten tonåringsdemon, regisserad av Karyn Kusama premiär. Och floppade. Skräckälskare minns säkert fortfarande reklamen för filmen när den gick upp i Sverige med en bild av skådespelaren Megan Fox i skoluniform framför en skoltavla där det med krita står skrivet ”Hell Yes!” Tio år senare, när diskussionen kring övergrepp och trauma hamnat längst upp på dagordningen, kanske just det imperativet till sist blivit begripligt.

Men eftersom Jennifer bara har spelat på sin flickiga oskuldsfullhet lämnar hon inte jordelivet så enkelt, utan återvänder till skolan nästa dag som en odödlig demon och med en omättlig och blodtörstig aptit på tonårspojkar.

Jennifer’s Body är en coming-of-age tragikomisk high schoolfilm, men också en traditionell skräckfilm ställd på huvudet. Filmens titel speglar rockbandet Holes låt med samma namn från 1994, och tar sin början med att skolans snyggaste tjej Jennifer (Megan Fox) blir bortförd av ett indieband (med en humoristiskt rollsatt Adam Brody, känd från tonårsserien The O.C. i spetsen) som hoppas på att nå framgång och rikedom genom att offra en jungfru till djävulen. Men eftersom Jennifer bara har spelat på sin flickiga oskuldsfullhet lämnar hon inte jordelivet så enkelt, utan återvänder till skolan nästa dag som en odödlig demon och med en omättlig och blodtörstig aptit på tonårspojkar.

Navet i Jennifer’s Body är vänskapen mellan de två unga kvinnliga huvudkaraktärerna, den redan från början självupptagna Jennifer och hennes bästis, den till synes undergivna Needy (Amanda Seyfried). Men som antytts bryter Jennifer’s Body skräckfilmstroperna kring kvinnor i skräckfilmer och gör narr av tonårstjejen som stereotyp. Vi får reda på hur de två vännerna befäster sin vänskap redan i sandlådan genom att göra en blodspakt, och precis som med de flesta vänskaper i verkliga livet, brukar de i puberteten intensifieras, ofta både produktivt och destruktivt. Filmvetaren Meagan Navarro påpekar dock att Jennifers makt över Needy, så som bästa vänner-relationer ibland kan se ut under tonåren, inte är så endimensionell som den verkar. Jennifer har egentligen hela tiden utnyttjat och parasiterat på Needy, men det krävs att hon blir besatt av en demon för Needy att förstå det. Under lagret av narcissism döljer sig dock en sårbarhet, där Needy är hennes kompass och styrka, och i det trauma Jennifer går igenom behöver hon Needy mer intensivt, samtidigt som Needy drar sig undan allt mer.

“Hell is a teenage girl” är en av filmens taglines och visar ganska tydligt hur patriarkala samhällen oftast har sett unga kvinnor.

Jennifer’s Body är inte bara skriven, regisserad och karaktärsdriven av kvinnor och med en tydlig feministisk ansats. Men än mer, den är queer. Även om det finns antydningar till begär i Jennifer och Needys vänskap redan från början så uttrycks det desto tydligare längre fram, inte minst i en omtalad kyss mellan bästisarna, men också i tydliga blinkningar, exempelvis när Jennifer till sist tvingas bruka våld mot sin Needy, som chockat påpekar att hon fram tills nu endast gett sig på män. ”I go both ways” ler Jennifer till svar. Men filmen är queer även i sin porträttering, inte minst av Megan Foxs underskattade tolkning av Jennifer som både monster och sårbar tonåring. Queer som i något ambivalent, något som utmanar och gör motstånd.

“Hell is a teenage girl” är en av filmens taglines och visar ganska tydligt hur patriarkala samhällen oftast har sett unga kvinnor. Fram till puberteten är unga flickor söta och oftast ganska enkla att kontrollera. Men när den unga kvinnan når puberteten och sexualiteten utvecklas upplever samhället ofta att hon också blir ohanterlig, okontrollerad och monstruös, och hon demoniseras. Tidigare skräckfilmer har på liknande sätt rört vid samma tema, exempelvis ”Carrie” och ”Ginger Snaps”, som också, likt Jennifer’s Body, nyttjar det övernaturliga för att försöka förklara flickors mörker och begär. Men, som en recension av filmen påpekade i The New York Times 2009, så går Jennifer’s Body steget längre och sätter förvirringen kring att vara en ung kvinna inte bara i centrum, utan som själva förutsättningen för narrativet, ”jorden där filmen skördar ett nystan av bångstyriga metaforer, känslor, humor och ambivalenta insikter” (Scott, 2009).

Och det är just ambivalensen som delvis bidrog till filmens misslyckade mottagning. Inte minst för att amerikansk skräck oftast utgår ifrån att monster eller spöken i sig är en slags orättvisa som nästan alltid goda och rimliga personer utsätts för. Publiken ska automatiskt vara arg på det som jagar oss, därför att den som jagas nästan aldrig verkar förtjäna det. Det finns sällan heller en riktig förklaring till ondskan, den existerar och det är upp till oss att hjältemodigt stoppa den.

videon måste hela tiden kopieras, och därmed utsätta alla för traumat i en oändlig cykel. Alla måste se. Alla måste veta.

Men precis som Jennifer’s Body ställer klassiska skräcknarrativ på ända, så utmanar den endimensionella karaktärer och arketyper. Jennifer hade kunnat gå från övergrepp till ren hämnd. När hon har blivit besatt av sin inre demon påtalar Jennifer vid ett flertal tillfällen hur stark och maktfullkomlig hon känner sig. Odödlig. Inget kan skada henne, ingenting skrämmer henne. Ett monster. Men Jennifer är också tragisk. Det är övergreppet, hennes trauma, som driver henne och väcker demonen. Hon är som Needy påpekar, ”evil, not just high school evil”.

Utmanandet av skräcktropen når sedan ännu en subversion när det är Needy, den bästa vännen, som till sist måste ha ihjäl Jennifer för att dödandet ska sluta. Men i samband med deras blodspakt överförs en del av de demoniska krafterna till henne, och det är sedan Needy som till sist hämnas Jennifer genom att gå bärsärkagång på de män som startade hela skräckväldet. Traumat är delat. Och här finns ingen hjälte. Det klassiska konceptet av ”the final girl” ställs även det på ända eftersom både monstret och den överlevande båda är kvinnor, men den överlevande kvinnan (Needy) är inte ”ren”, utan blir själv monstret.

Mycket skräckfilm från japan, vänder just på de här uträknande och linjära narrativen. I ”A Glossary of Haunting” (2013) beskriver Eve Tuck and C. Ree hur icke-västerländska berättelser tar tag i det här och exemplifierar med bland annat Ringu (The Ring), en japansk skräckfilm från 1998, regisserad av Hideo Nakata. Ett hämndlystet spöke i form av en flicka förvandlar alla som ser hennes trauma via en video till en brutal förbannelse. Varje enskild person som ser videon av hennes övergrepp dör efter en vecka. Huvudkaraktären, en journalist tillika mamma, upptäcker att det enda sättet för spöket att inte ha ihjäl någon är att kopiera kassettbandet och se till att någon ytterligare ser videon. Tills alla har sett videon kommer förbannelsen fortsätta, en slags logik menar Tuck och Ree, som baseras inte på heroism, utan på personlig räddning via social ”förorening”; videon måste hela tiden kopieras, och därmed utsätta alla för traumat i en oändlig cykel. Alla måste se. Alla måste veta.

När övergrepp sker, så lämnar du kvar ett trauma i en kvinnas kropp. Ett trauma som du sedan straffar henne för. Detta är monstret du väcker till liv.

På detta sätt knyter både japanskt spöknarrativ och Jennifer’s Body an till vår samtids Me too-rörelse. Hämnden i Jennifer’s Body handlar inte bara om bokstavlig hämnd, utan om att traumat inte är borta för att förgriparen är död. Men me too-länken ligger också, i ljuset exempelvis av flera amerikanska staters nya abortlagar, i en kontroll över sin egen kropp. När övergrepp sker, så lämnar du kvar ett trauma i en kvinnas kropp. Ett trauma som du sedan straffar henne för. Detta är monstret du väcker till liv.

Kanske är det inte helt överraskande när vi tänker efter, att filmen floppade. Jennifer’s Body kultförklarades relativt tidigt, vilket kanske inte är helt ovanligt för filmer som misslyckas eller på andra sätt är missförstådda i den tid de kommer ut. Inte sällan är de just före sin tid.

Men den marknadsfördes också, med populära Transformers-stjärnan Megan Fox i skoluniform , som en ”Twilight for boys”. Majoriteten av filmkritiker, då som nu, är också vita män, som gärna missförstod filmens tveeggade budskap. För ingen kvinna i den här filmen är passiv, den manliga blicken tuggas snarast bokstavligen sönder av Jennifers demoniska jättekäftar. Besvikelsen och misslyckandet är en brist på kommunikation av vad den här filmen faktiskt handlar om. Megan Fox har själv sagt, även långt efteråt, att Jennifer är hennes favoritroll. Men hon har också noterat precis samma sak. ”Folk förväntade sig att Jennifer’s Body skulle dra in massor med pengar. Men jag tvivlade. Filmen handlar om en mansslukande, kannibalistisk, lesbisk cheerleader, och det eliminerar ju typ största delen av USA. Det är absolut en girl-powerfilm, men den handlar också om hur läskiga tjejer kan vara. Tjejer kan vara en mardröm”.

Det är nu, 10 år senare, som Jennifer’s Body på riktigt hittat hem som den feministiska och subversiva film den egentligen alltid var. Den är kvick, rå, svart och arbetar konstant med humor för att beröra så många av det allra mest grundläggande, och i många fall akuta motsättningarna i vår kultur som just nu avhandlas. Vid sidan av Captain Marvel och Wonder Woman ger den också en välbehövlig balans till just det raka hjältemodet och den starka kvinnan, inte genom att rädda världen, utan genom att just omfamna traumat och monstret det göder.


Lisa Ehlin är doktor i modevetenskap, redaktör och kulturjournalist och har även tidigare skrivit om att queera K-pop för Kontext.


Fortsätt läsa

Chiles kamp är större än mediernas rapportering

När lidandet och våldet som drabbar demonstranterna i Chile möts med tystnad i medierna avslöjas journalistikens tvivelaktiga neutralitet. Författaren Lizette Romero Niknami har…

Læs mere

Svarthet i skräckfilm blottar rasismen

Tiden för skräckfilm är här, Kontexts medarbetare Jesper Forsberg Landin diskuterar skräckfilmens funktion i ett rasistiskt samhälle efter att ha sett dokumentären Horror Noire:…

Læs mere

Lär din katt att genomskåda medias Chilerapportering

Chiles folk har den senaste veckan rest sig mot neoliberalismen och annat mög. Över en miljon chilenare samlades i huvudstaden för att protestera mot privatiseringen av allt. Samtidigt…

Læs mere