Kultur

Maktens skörhet

Vad händer när ett språk används som medel för krigföring? Poeten Ida Börjel samläser Solmaz Sharif och Victor Klemperer och hamnar i en diskussion om de dominerande språken för argumentation i vår tid.

Illustrationer: Hanna Stenman

Förklara, kärlek, det jag inte kan förklara

Ingeborg Bachmann

#MeToo-skandalen drog in även den i Sverige så kallade "Kulturprofilen" i ett frätande ljus. En person med nära anknytning till Svenska Akademien; de har stöttat hans kulturverksamhet i decennier och genom att låta honom bo i deras gästlägenheter, där några av hans sexuella övergrepp påstås ha ägt rum.

"Kulturprofilen" var min chef för en sisådär tjugo år sedan. Den här textens ärende är inte hur jag lyckades bli lämnad i fred, det jag främst tänker på nu är inte hur han som från ingenstans försökte kyssa mig andra dagen jag var där och jag förbluffad spjärnade emot med orden Nej, jag jobbar, utan jag tänker på när han i vredesmod frågade om jag trodde att jag skulle ta över hans ställe. Jag, ett oskrivet blad som flyttat till storstan på egen hand. Hur kunde jag utgöra ett sådant hot?

Tänk om, slår det mig plumpt där jag står och köar i mataffären, tänk om det hela bara sprack, hela den här patriarkala dominansen bara ... försvann?

Om det världsomspännande  förtrycket av kvinnor, utfört av män, detta mordiska, förödande, drömsönderkrossande maktutövandet, understött av kvinnors sätt att vrida huvudet bort från varandra, tänk om det inte är solitt, eller cementerat alls.

Tänk om den fysiska och verbala misshandeln, om de sexuella övergreppen, om alla dagliga blickar, de vid frukostbord och konferensrum nyttjade härskarteknikerna, detta maktspråk i kriget mot kvinnor och deras kvävande tystnadskrans runt nacken är helt nödvändiga för att denna maktstruktur ska förbli intakt?

Det rör sig om en oerhörd makt över snart nog halva mänskligheten, och det är en gammal makt.

Men om det i varje minut av tiden upprepade våldet krävs för att hålla den vid liv, om maktsystemet verkligen är så skört, krävs det kanske inte mer än några sprickor för att makten ska kollapsa.

Det önskar jag min dotter, och min son.

Igår kväll bytte jag repliker mellan könen igen i godnattsagan. De vet båda två att jag gör det och vi skrattade. Min son tog boken och ändrade karaktärerna till en padda och en älg. Min dotter tog boken och ändrade dem igen, till ett fönster och en målning. Harmlöst, till synes. Men barnen vet något om hur de enskilda orden kan förändra, och förändras.

När uppstår bristningar i ett språk? Vad kan få det att krackelera?

Ewig, fanatisch, historisch – tre ord listade i Victor Klemperers unika redogörelse över tredje rikets språk, skriven inifrån Tyskland under naziregimen. Från 1933 till 1945 förmådde Klemperer, som var jude och professor i romanska språk, på något vis fortsätta arbetet med att analysera vad han kallade för Lingua Tertii Imperii, LTI, med tanke på en framtida läsare.

Blint – ett ord, upprepat om och om igen under Naziregimens tolv år, i trohetseder, hyllningstelegram och offentliga yttranden. En blind följare handlar utifrån hängivelse, och tillit. En blind följare kommer inte att protestera, eller tänka efter.

"Språket avslöjar allt. Den ständigt återkommande betydelseförskjutningen, de utbroderade tekniska bilderna, hängivenheten inför dem" (...) "Allt detta vittnar om det faktiska föraktet för den förment aktade och omhuldade personligheten, för viljan att undertrycka den självständigt tänkande, fria människan. Och beviskraften i detta försvagas inte av aldrig så många bedyranden om att det var just personligheten man ville utveckla i motsats till de masslösningar som marxismen påstås eftersträva"...

Celestial guidance, neutralize, low dollar value item – i diktboken Look blottlägger den amerikansk-iranska poeten Solmaz Sharif allestädesnärvaron av krigsspråk i dagens USA. Detta genom att, som det tycks, markera uppslagsord ur American Dictionary of Military and Associated Terms, DOD, inuti dikterna. Genom att markera orden visar Sharif på hur ett rasistiskt, sexistiskt och avhumaniserande språk nått fram till, och in i, människors beskrivning av sig själva. I kärleksbrev, barndomsminnen, nyhetsrapportering likaväl som i transkriberade fragment från filmsekvenser på YouTube med amerikanska soldaters familjeåterföreningar iscensätter Solmaz Sharifs dikter ett söndervittrande, desorienterat vardagsliv under en krigsregim. Det finns inga frizoner, inga fristäder, inga språkområden som inte är förbundna med krigsmaskinen.


Ett språk som dikterar och tänker åt dig – Victor Klemperer återvänder till tanken han fann i en dikt av Friedrich Schiller och resonerar vidare: "Det verkligt avgörande steget mot den språkliga mekaniseringen av livet tas emellertid först när en teknisk metafor används direkt på personen"... I Look finner jag motsvarigheten: "Under det att älskaren fick min hetta att stiga, stiga så att om värmesensorer riktades mot mig, skulle de kunnat avläsa min TERMISKA SKUGGA genom taket och garderoben".

Inför och genom det krigets språk som når lagrum och sovrum likaväl som det formulerar döden, reser sig Sharifs dikter till protest. En protest mot tankesättet hos en krigsnation, en kärleksprotest inifrån det språk som håller henne gisslan. Look uppmanar inte bara läsaren att bli medveten om en obehaglig form av dubbelspråk, den insisterar på ett dubbelseende: dikten Fristad är på en och samma gång ett lågmält porträtt av en älskad far och en beskrivning av hur familjelivet villkoras av krig, det historiska Iran-Irakkriget och det pågående "Kriget mot terrorn."

Sensitive, sheetlines, shelter– tre ord som fått nya betydelser i det statssanktionerade amerikanska krigsspråket. De når ända in i den intima kärleksvokabulären: Look är också ett porträtt av en ung kvinna som prövar sin sensualitet och sitt sexuella begär i en verklighet som ligger oroväckande nära militärspråkets brutala machismo-porr.

När jag läser Look kommer jag att tänka på DODs verkan som en form av inverterad censur: istället för utsuddande, blockering och tystande så läggs en ny betydelse stilla ned i befintliga ord vilket förändrar deras kontext.

Våldet åsamkas genom definitioner inskrivna likt ett helt kavalleri av trojanska hästar i dagligt tal: ord och uttryck, namnet på en film vi såg en gång. Ett minerat ordförråd, internaliserat.

Men ett språk exploderar inte, det kommer inte att krackelera. Det är elastiskt på ett sätt som gör att det rymmer vad än vi injicerar det med. Eller om nu hela metaforen med språk som en behållare behöver tänkas om. Språk kommer inte att självimplodera. Men det kan förstöra människor. Det är knappt möjligt att säga någonting överhuvudtaget utan att använda krigsmaskinens ord. Om detta är mitt enda språk, hur kan jag vägra då?

Den brittisk-amerikanska bombningen av Dresden 1945 dödade över tjugotusen människor. Den räddade samtidigt Victor Klemperer från hans förestående deportering. I en tid som försatte människor i ett tillstånd av intellektuellt och moraliskt fritt fall insisterade Klemperer på att fortsätta arbeta: "Jag skall vittna", säger han till sin granne en aprildag år 1944 och antecknar "Jag sade till mig själv att du har egna öron att höra med och det viktiga är att du lyssnar på det som är vardagligt, ja, särskilt på det som är vardagligt, vanligt och genomsnittligt, allt som inte är glamoröst och heroiskt"...

Klemperer märker ut enskilda ord och deras verkan likt giftampuller, men påtalar samtidigt att det mest utmärkande särdraget i LTI var skiftningarna mellan antitetiska tonlägen: från proletärt till akademiskt, från agitatoriskt till nyktert, från sentimentalt till rationellt.

I essän "The Haunted Hause" från 2016 karakteriserar den ryska författaren och redaktören Maria Stepanova den massmediala retoriken i Putins Ryssland som ett ideologiskt lapptäcke där stildrag hämtade från sjuttiotalets ryska tidningar godtyckligt kan varvas med tysk trettiotalspropaganda för att sedan skifta tonläge och epok inför nästkommande deadline. I tillägg till hybriditeten noterar Stepanova hur lånade ord och uttryck från främmande språk infogas utan hänsyn till deras ursprungliga kontext, i en språklighet bortom begreppspar som sanning och lögn. "Detta innebär att nuet saknar identitet och unicitet och det innebär också, i viss mån, att nuet kommer att inträffa först när det finns ett språk för det."

På vilket slags språk stakas framtiden ut åt oss? Argumentationsspråket framför andra, den så kallade ekonomiskan, är en språklighet som inte bara ställer upp problem utifrån vad som går att beräkna, utan som även gör antaganden om den mänskliga naturens förmenta girighet i ett överflöd av naturmetaforer och managementretorik.

Ekonomin som helhet utgörs till nittiofem procent av internetbaserad värdepappershandel. Det är ganska lätt att föreställa sig denna handel i form av ett moln ovanför våra huvuden, kanske också att ana något om svårigheten i att sticka in handen i detsamma. Svårare ändå att greppa bilden av hur ekonomin flyter genom våra perforerade kroppar, våra nervsystem, våra tankegångar.

Argument is war – som det kan heta. Nyliberalistisk ekonomiska är språket på vilket argument och diskussioner hävdas, på vilket handlingar motiveras, beslut fattas och brott legitimeras. I namn av utveckling, transparens och neutral beskattning är detta en strid i vilken offren – de fattiga som betalar den faktiska kostnaden för denna världsordning med sina liv – accepterats med en axelryckning, som om den dödsbringande orättvisan någonstans där var ett nödvändigt och rimligt pris för välståndet här.
Bortom.

Ekonomiskan, ett språk där dödsoffer kan definieras i ekonomiska diagram vid sidan om fängelsekunder och skolbarn. Där en familj ska skötas som ett företag. Det handlar om ekonomi, säger någon och alla blir genast utmattade. Vad är det för slags trötthet? Det innebär i alla fall också en bristande ork inför tänkandet kring vår språklighet.

Den tionde april 1938 noterar Victor Klemperer i sin dagbok att "Det primära för alla slags tyrannier är att undertrycka ivern att ställa frågor."

Inte långt från ekonomiskans söndersmulande logik gör corporate bullshit sin magiska verkan. Som filosofen Harry G Frankfurt påpekat i On Bullshit, så spelar sanningssägaren och lögnaren på motsatta sidor i samma spel, medan skitsnackaren däremot struntar fullständigt i reglerna. Skitsnackaren motsätter sig inte sanningen som auktoritet, som lögnaren gör. Skitsnackaren bryr sig inte om sanningen alls.

Under översättningsarbetet med Look satt jag tillsammans med kollegan Jennifer Hayashida i tvivel om huruvida detta att översätta militärtermerna i Look på ett sätt var att göra dem verkliga, att vi rev ned en distraherande aura av Hollywoodglamour och heroism, eller om det till och med innebar att vi höll på att skapa en krigsvokabulär, som inför ett imaginärt framtidsscenario i vilket Sverige verkade under trycket från ett annat slags politiskt styre?

"Vi måste stoppa utrotningen av vårt eget folk" säger en kommunfullmäktigeledamot på ett torg i Falun. Arbetarbladet kommenterar det farliga med de organiserade fascisterna och Sverigedemokraternas undergångsretorik, hur  den kombineras med konspirationsteorier, som den om hur en påstådd kulturelit verkar maskopi med människor som invandrat till Sverige.

Och en ur denna påstådda kulturelit, även om hon har en bit kvar till den balkong på parnassen där Kulturprofilen hörde hemma, frågar sig hur också detta kan skildras i poesi. Och 1935 skrev Berthold Brecht om svårigheter med att beskriva sanningen, Fünf Schwierigkeiten beim Schreiben der Wahrheit. Men också om det effekten av det enskilda ordet: hur Konfucius i den patriotiska historiska kalendern ändrade meningen om hur härskaren låtit avrätta en filosof därför att han sagt si och så, Konfucius ändrade ordet avrätta mot mörda – byt ut orden, manar Brecht, byt folk mot population, byt jord mot privatägd mark, understöd inte lögnen, byt disciplin mot lydnad, mystifiera inte, byt ära mot värdighet, bli inte en maktens och slentrianspråklighetens hantlangare. Och jag tänker med sökt förtröstan att jag får ta det ord för ord.

Poesi är ett effektivt verktyg för inre motstånd, hävdar Maria Stepanova i en intervju i LA Review, därför att vad som är viktigt, vad som verkligen räknas, är i vilken utsträckning du låter yttre krafter deformera dig. Poesi håller dig i form. Än viktigare än yttre protester är inre frihet, förmågan att förbli dig själv. Det är vanligen det första du förlorar."

Att fråga, och bli svaret skyldigt. Jag frågar mig var makten inte talar? Vart når inte maktens språk? Vilka är dina fredade platser, där du kan höra vad du tänker själv?


Fortsätt läsa

Recension: Poetliv och rotlöshet- Eileen Myles Chelsea girls

Eileen Myles namn har åtföljts av många adjektiv. Poetisk, stor, slående, obekväm, rastlös, legendarisk. Självbiografiska Chelsea Girls gavs ut för första gången 1994 och ges…

Læs mere

Caster Semenya: För stark, för snabb, för svart.

Det pågår en flitig diskussion om medeldistanslöparen och OS-guldmedaljören Caster Semenya från Sydafrika. Caster Semenyas könstillhörighet har länge ifrågasatts och i dagarna kom…

Læs mere

Makes eu think! - ordlistan du behöver i EU

Under sitt besök i EU:s högkvarter har Kontextredaktionen snappat upp orden du behöver ha koll på för att kunna prata med kommissionärerna och passa in bland EU:s top dogs.

Læs mere