Jag tror jag kanske nån gång drömde om

Jag tror jag kanske nån gång drömde om 

framtiden

eller framtider 

du vet den där

som är svår att sätta fingret på

att hägna in

att definiera

den lix rinner genom fingrarna 

när en håller den hårt

den lix blir diamant

istället för kol på händer och papper

500 guld som magiska komponenter

så sjukt orimliga molekylstrukturer

Jag tror jag kanske nån gång drömde om

Molly Millions, Frankensteins monster och jag

det kanske var den där crossovern av alla superhjältar du hoppats på

eller så var vi lagstiftarna

statsminister parlament domstol

eller så var vi de där skrikigaste icke-binära på festen

du vet dom herregud du vet dom

eller så var vi first platoon transvestite brigade i Tom Cruise-exoskelett

eller så var vi oss själva

eller så var vi varandra

eller så var vi stjärnfallen 

du vet dom inte faller på riktigt 

du vet dom dansar nya sånger

du vet dom där

du vet dom som vi faktiskt kan tro på

inte bara önska på

Jag tror jag kanske nån gång drömde om

kontinentalplattorna mina syskon 

hur vi är bergskedjor och djuphavsgravar 

hur vi en gång blev Pangaea 

hur vi långsamt blivit många

hur vi sakta blir Atlantis  

eller så var vi vulkaner

byggstenar inte katastrofer

horisont inte avgrund

norrsken och solvind

eller så var vi något annat

eller så var vi någon annan 

eller så var vi någon annans 

eller så var vi någon annans dröm 

aldrig mara

Jag tror jag kanske nån gång drömde om

att drömma lix att ens våga hoppas

du vet tanken på tomrummet som inte tittar tillbaka på en utan bara inte fyllts av skräck och vrede än

att teckningarna tatueringarna målningarna molnen dikterna drömmarna faktiskt är något som kan ges form från idé 

att blickarna faktiskt betyder nåt

att orden faktiskt betyder nåt

att rörelsen faktiskt betyder nåt

att beröring faktiskt betyder nåt

att drömmarna faktiskt betyder nåt

att vi kommer kunna uppleva den med alla sinnen vi än ej namngivit något mer än varandra 

att drömmarna är repitioner 

vi har utopier i muskelminnet

vi har mjölksyra i skräcken

---

Yolanda Aurora Bohm Ramirez är spoken word-poeten älskad av anarkister, byråkrater, journalistkåren och prästerskapet. Hon skriver om orten, queerheten, exilen, arvet, galaxerna och framtiderna. Yolanda Aurora debuterade 2018 med IKON på Brombergs bokförlag samt hade urpremiär med föreställningen IDOL på Unga Klara 2019.

Etiketter: Poesi