När jag var 14 år höll jag ett tal om rätten till fri abort
gjorde en affisch där det stod
kvinnans kropp, kvinnas rätt
När jag var 18 år sade min mor att jag har köpt lögnen
En kvinnas kropp är sannerligen aldrig hennes
Din rätt sträcker sig inte längre än siffrorna på din bank
Min mamma sa att arbetet aldrig var hennes frigörelse
Min mamma sa att jag aldrig skulle stanna kvar
de fina orden och slagorden betydde ingenting
Min mamma sa att tid är pengar
och sådana som vi har aldrig tillräcklig av vare sig det ena eller andra
Min hand följer fårorna i hennes handflata
de har uppstått ur ett våld
Min mammas fåror visar inte på åren som gått och den vishet hon skänkts
De visar alla år kroppen tvingats arbeta
Min mamma fann inte ett nöje i det, ingen frihet i det
för handlar om överlevnad
Min hand följer fårorna i handflatan
Jag vill fråga hur de uppkommit
Jag vill dissekera våldet och förstå
alla dess former
Min mamma drar undan sin hand
Lägger sin hand mot min hand
Min mamma säger att hennes kropp köpts gång på gång
För att utföra arbeten
vilka arbeten spelar ingen roll
Min mammas kropp slutade vara hennes och hon lyckades aldrig köpa tillbaks den
Min mamma att säger att nu är det min tur att arbeta
mina fåror kommer berätta sin egna historia
Mona Monasar skriver för att förstå sin verklighet och forma om den. Ibland blir det något av det och andra gånger inget alls. Monasar skriver poesi, essäer och prosa och hösten 2019 debuterade hon med diktsamlingen Modersmål på Natur & Kultur.
Swisha till:
Inskränkningar av aborträtten i USA, statliga attacker mot HBTQ-personers liv i Ungern. Socialdemokraterna i Göteborg föreslår familjeplanering och demografiska analyser för att stoppa gängkriminaliteten. I land efter land attackeras nu de reproduktiva rättigheterna.
Poeten Felicia Mulinari skriver en dikt till första maj, om kolonialism, solidaritet och motstånd.
Channa Riedel läser Mara Lees “Till godheten”, en diktbok som ställer frågor om metaforer, språk och disciplin.