Kultur

Folkfesten som blev ett fiasko

Under upptrappningen inför Eurovision tycks Malmö stad ha hoppats på att invånarna ska kunna bortse från folkmordet i Gaza i en vecka. Istället blev det tvärtom. Elina Pahnke rapporterar från en Malmövecka då staden vaktades av prickskyttar.

För att komma in i parken, som under den här veckan döpts om till Eurovision village, behöver alla först kontrolleras. Inga väskor får tas med in. Skötväskor undantaget, men även de har börjat ifrågasättas av väktarna. Varför har min vän en skötväska utan blöjor? Räknas det som en skötväska om barnet inte är ett blöjbarn, utan bara behöver extra trosor? 

Eurovisionveckan börjar men i parken syns knappt några fans. Här är fler poliser än besökare och i lekparken vill ingen hänga. Det är något med polisens automatvapen som gör en osugen på att leka. 

I Folkets park uppträder Conchita Wurst inför en gles publik. Hon talar om att musiken förenar. Ovanför scenen har prickskyttar placerats ut. De ska försäkra sig om att detta är en glädjens tid. Ingenting får förstöra bilden av att den västerländska demokratin fortskrider som vanligt, med sina musiktävlingar och sin egenkomponerade definition av frihet. 

När kommer egentligen de där turisterna, undrar vi. Allt vi ser är nya sorters polisfordon: ett i pansar, en norsk bil och en dansk.

Längst bak står människor och håller upp Palestina-flaggor och ropar slagord. I början går det bra. När dagarna fortskrider och det närmar sig Eurovisionfinal börjar folk plockas ur parken, eller så får de inte komma in. En man i Palestinasjal blir utkörd efter att ha ropat Leve Palestina. Jag frågar en polis varför. 

Hon säger att det inte är tillåtet med opinionsyttringar här. Men buanden går bra, säger hon, och visslingar. 

Min vän visslar. Hon blir tillsagd. 

Folkfesten, som Malmö stad insisterat på att hålla under Israels pågående folkmord, lyser med sin frånvaro. När kommer egentligen de där turisterna, undrar vi. Allt vi ser är nya sorters polisfordon: ett i pansar, en norsk bil och en dansk. Men knappt en enda turist. 

Jag sms:ar en vän och frågar vilken av kapitalismens faser vi befinner oss i just nu. 

Hunger games-kapitalismen kanske, svarar min vän. 

Gatan som leder till parken, den så kallade Eurovision street, var menad att fyllas av besökare, men här syns fler Palestinaflaggor än mello-fans. Det skulle egentligen finnas en scen på gatan också, men efter att en stor del av artisterna bojkottat evenemanget fick arrangörerna tänka om. 

Nu ska allt ske i parken, vilket gör att varje person som vill lyssna på den kvarvarande uppställningen artister måste passera väktarna och de beväpnade poliserna. Överallt sitter klistermärken och affischer där det står Genocide song contest. I början av veckan läcker någon ett mail som skickats ut till medarbetare i Malmö stad om rutiner vid klotter eller affischering. Där står att ärendena ska klassificeras annorlunda om de är relaterade till Eurovision eller Israel eller Palestina. All sådan skadegörelse ska anmälas till polisen. 

En kväll kommer en saneringsbil och börjar tvätta bort en målning på den lagliga graffitiväggen. Det är en solidaritetsmålning med Palestina. Bilen backar därifrån när aktivister ifrågasätter vad den gör. Efteråt säger Malmö stad att allt var ett misstag, men målningen är redan förstörd. 

SVT gör ett reportage om Eurovisiongatan. De intervjuar Lucas Olofson, som står i en matvagn på området. Han säger att folk inte vågar komma hit, eftersom poliserna signalerar att något farligt kan hända här. ”Jag har hört från många jag känner att vi vågar inte riktigt gå dit”. Lars Ny, som har en kiosk i Folkets Park stämmer in: ”Normalt är den en väldigt stor besöksnäring i Folkets park så det är lite lugnare än vanligt ändå tror jag”. ”Lugnare än en vanlig dag?” frågar SVT. 

”Ja, det tror jag, och jag har varit här i över tio år så är nog ganska säker på det”. Juiceförsäljaren Hassin Majro säger att han ångrar att han kom hit. ”Jag säljer juice, och jag går med förlust”.

Inför Eurovision-veckan sade Malmö stads huvudprojektledare Karin Karlsson visserligen att det inte var pengarna per se som var den största vinsten med att anordna Eurovision: ”Jag tror att den största effekten kommer från alla olika typer av samarbeten och nätverk som bildas när vi skapar denna enorma folkfest tillsammans. Det kan vara både mellan medarbetare i staden, men även näringslivet, föreningar och internationella aktörer. Det är nätverk som fortsätter att utvecklas långt efter att festen är över”. 

Och under veckan sker verkligen olika typen av samarbeten. Nya nätverk bildas. Men inte på det sättet som Karin Karlsson kanske trott. 

För medan ytterligare några konserter hålls i Folkets park – Malena Ernman, Shirley Clamp, Herreys – inför lika gles publik, samlas människor utanför parken, i rondellen. Den döps om till Gazarondellen av folket och fylls av dabke-dans, palestinsk mat och uppträdanden. 

I tidningen läser jag att turisterna varit besvikna över årets Eurovision.

På Eurovision street byts flaggorna i flaggstängerna ut mot Palestinaflaggor. I närheten målas ett övergångsställ om i grönt, rött, vitt och svart. Och väggen som Malmö stad sanerade fylls snabbt av nya solidaritetsbudskap. 

I tidningen läser jag att turisterna varit besvikna över årets Eurovision. Sophia Ahlin, ordförande i den svenska melodifestivalklubben, säger till Sydsvenskan att ”Jag känner en stor besvikelse mot Malmöborna som så tydligt bojkottat hela eventet”. Hon har bland annat försökt hitta ställen att hålla evenemang för Eurovision-fansen. ”men det har varit jättesvårt att hitta i år, för så fort krogarna fått veta att det är en anknytning till Eurovision så har de sagt nej”. 

Malmö stad trodde att det gick att sminka över folkmordet, att det räckte med att kalla något en folkfest för att vi skulle glömma vad som pågår i Gaza. 

Men det blev tvärtom. Outtröttligt har människor påmint alla som besökt Malmö om att den här staden aldrig, inte ens för ett ögonblick, glömmer bort palestiniernas kamp. 

Och för oss som bor här är det märkbart att den här veckan har gjort något med oss. 

Under söndagen packar de till slut ihop Eurovisionbanderollerna i Folkets park. 

Alla som varit utestängda härifrån under veckan bestämmer sig för att ta tillbaka parken. Den fylls upp igen. 

Och när vi går in där igen känner vi igen varandra. Vi har ju träffats – i Gazarondellen och på demonstrationerna, och längs gatan som aldrig blev någon Eurovisiongata ändå.

______


Fortsätt läsa

Kultur: Folkfesten som blev ett fiasko

Under upptrappningen inför Eurovision tycks Malmö stad ha hoppats på att invånarna ska kunna bortse från folkmordet i Gaza i en vecka. Istället blev det tvärtom. Elina Pahnke rapporterar från en Malmövecka då staden vaktades av prickskyttar.

Läs mer

Politik: Malmös solidaritet med Palestina i bilder

Just nu pågår Eurovision Song Contest i Malmö. Protesterna mot att Israel är representerat i tävlingen, trots att landets militär just nu genomför ett folkmord i Gaza, har varit omfattande. Den Malmöbaserade fotografen Ikram Abdulkadir har varit på plats de senaste dagarna. Det här är hennes bilder.

Läs mer

Politik: 200 dagar i Gaza

Efter tvåhundra dagar av ett krig som trotsar alla beskrivningar är det inte Gaza som chockar mig. Det är avhumaniseringen och relativiseringen av palestiniernas människovärde.

Läs mer