Fjädern, vid en struktur

1. en fjäder, grön som – * Inger Enkvist, professor i spanska vid Lunds universitet, anser att bilden av conquistadorerna måste nyanseras. – De [aztekerna] hade kommit så långt det var möjligt med den religion de hade, säger hon. Det var en erövring, men allt var inte nödvändigtvis dåligt. Frågan är väl om någon vill tillbaka till tiden när aztekerna styrde med människooffer och kannibalism.

2. en fjäder, grön som –

Det andra ledet i liknelsen saknas,

är förlorat. Men det rör sig om quetzal, fågeln

och dess fjäder, så mycket går att utröna.

Kanske grön som

jade het låga löv, den östra oceanen tidigt

om morgonen? Horisontens    

vita segel ljus ett skepp. Vem vill tillbaka

till den morgonen, den tiden?

(De som inte mördades under invasionen, eller i dess eftersvall, dog

av sjukdomarna som spanjorerna omedvetet förde med sig. Difteri,

smittkoppor, vattkoppor. Nittio procent av ursprungsbefolkningen

utplånades inom ett århundrade.)

Alltså, Tenochtitláns hantverkskvarter,

dimman, den gröna fjädern,

obsidianeggen som vässar en vingpenna.

Hon arbetar med kronan,

huvudbonaden, fäster fjädern

vid strukturen

av läder, hårda fibrer,

vid vilken hon redan har fäst

en mängd av dessa gröna fjädrar, de är

av quetzal, gröna som –

– som vi vet att hon fäster vid strukturen.

3.

En underjordisk intention, en åder

i conquistadorernas handlingar, deras rörelser Can the dreams of the system create its body?

Ett rum – holy, holy – mörka färger fågelskrudar,

inga fönster eller ljus eller källor

till ljus, bara Moctezuma

ensam. Meditationskammarens

vila, och systemet

som talade till honom där,

ett okänt språk, och han svarade: Den nyfödda kroppen, blodig, blå,

hur den vrider sig inför mig, vrålar, som en – (utanför rummet: krigets larm, krutrök, skrik,

torrlagda kanaler, strategiskt anlagda bränder) Karl I, över vars rike solen aldrig gick ner,

drog sig också undan till klostersalar, källarsalar,

tystnaden (av öm och eftergiven sammet)

och tystnadens gestalter: Vad sa de till honom,

de vars ögon var oceanlika, ljusa

som vågkammar, salta

och vita som plundrares segel? * hastigt nedkrafsade anteckningar gjorda av kammarherre C

(dokumentet återfinns långt senare under en renovering

av klostret), C hör skrik och störtar in i rummet, finner kungen

utom sig, hans excellens vrider sig på golvet, hans käkar är

spända som i ett anfall av fallandesjuka (dessa habsburgska

utstående käkar, århundraden av inavel, giftermål mellan

kusiner), kungen skriker rakt ut i tystnaden, och C skriver: Which meant that, hearing the silence and the nothingness

of silence, His Excellency did not hear at all. And yet, believing

that He heard, He admitted as realities the hallucinations of

His imagination and the multitudinous population of absence. 4.

Effekterna av spanjorernas landstigning var för mexica länge

kontraintuitiva, paradoxala, värre än de kunde tänka sig, och

därför mer eller mindre omöjliga att –

– a breakdown of the field in which occurrences occur –

det tog slut

det deklarerades inget undantagstillstånd

det fanns ingen organiserad och begriplig struktur

nej det liknade istället en otyglad

saltkristall i regnvatten

som spred sig och gjorde havets vatten

av allt / sötvattenkällor

föröddes / majsfälten brändes

bosättningar övergivna

öde / tempel i sol

missväxt i barnets öga

och virus

/ orkan

* men sammanbrottet var ändå inte fullkomligt, guld och silver

fortsatte att transporteras över oceaner och atlanthav, stilla hav,

medelhav, armador mot drömda öar; oaser, jade och sidenvägar,

det mesoamerikanska silvrets väg till Nanjing, hur det kinesiska

myntunderskottet gjorde de spanska silvergruvorna lönsamma –

gruvorna där mexica slavade – det var flödet, blodomloppet, hur

systemet redan då hade börjat drömma och fylla sin kropp med

blod, fästingen som drack av världen 5.

Vad innebär det att koreografera en historia? Det är att välja en viss punkt i tiden. Ett ögonblick av våld

naturligtvis. Mexicas återinvigning av den stora pyramiden

i Tenochtitlán: tiotusentals fångar offrades under loppet

av fyra dagar, för att blidka de vredgade gudarna. Ett ofattbart

blodbad. Det är att stirra oavvänt på baradetta ögonblick

och säga: sanningen om aztekerna är Sanningen är att den italienske mjölnaren Menocchio år 1599

bränns på bål för att ha läst kätterska böcker (däribland Koranen)

och sedan kommit att ifrågasätta sin kristna tro; sanningen är att

en kvinna vars namn vi bara känner som Seelenmutter (Själarnas

moder) bränns år 1573 för att hon haft ”icke-kristna fantasier” och

påstått att hon kunde tala med de döda; sanningen är att människor

offrades i tiotusental, hundratusental, de bands fast vid bål, ströps,

dränktes, utsläcktes, utplånades för att blidka den vredgade guden,

mördades för att deras liv, deras själva existens, var en skymf mot

denna rasande gud; sanningen är ögonblicket innan påvens styrkor

intar Beziers den 21 juli 1209 och mördar de 20 000 obeväpnade

”kätterska” invånarna, när påvens utsände, Arnaud Amalric, kliver

upp på en vagn och hetsar de ansamlade soldaterna, det han skriker

då är sanningen, vår europeiska sanning, munken som vrålar: Döda

dem alla. Låt Gud skilja agnarna från vetet! * Sanningen är fjäderkonstverken. Den gröna fjädern. Fågelskrudar

som fraktades från Yucatánhalvön och användes i dekorationer och

smycken; Moctezumas krona (stulen, inlåst på ett museum i Wien).

Cortés lät frakta krigsbytet till Spanska Nederländerna (potentialer,

brutna kausalkedjor, fjärilsvingar, om det som hände aldrig hände,

om sparven inte faller från grenen) där Albrecht Dürer förevisas

dem och skriver: I hela mitt liv har jag aldrig sett något som så

glatt mitt hjärta, ty jag har funnit en märklig konst i dem, och jag

har häpnat över den subtila anden hos människorna i dessa

främmande länder.

* trötta askdränkta vara

täckta av aska, pannan kinden knogar

sedan börjar det rinna

över handflatans fina kretsar,

min pappas ansikte

framför mig

och hans märkliga röst, rå

just som regnet blir våldsamt

och avtäcker fibrer i honom, i mig

blir vi nu synliga, kom

för jag är fjädern

jag är fjäderns intrikata struktur

efteråt kan jag känna

en renodlad nutid, en egg som skänker

närvaro och drar

genom lättkluvna droppar

och görs synlig, våld och gruvor

som väntar, och därutanför är regnet

och då vädrar jag

äntligen, äkta tecken i virket

i krävan i

den levande fågeln

hennes vingar när hon lyfter

och försvinner i dimman

Kommentar: Texten innehåller citat i mer eller mindre förvanskad form av Inga Clendinnen, David Graeber, Michel Foucault, Jonathan Lear och Birgitta Trotzig. Det inledande citatet ur en intervju i Syre 19/1, 2019.

Kalle Hedström Gustafsson är poet och hans första diktsamling Mormorordning, hägringsöar (Norstedts) kom ut i januari 2019. Han har gått Biskops Arnös författarskola och Litterär gestaltning vid Akademin Valand i Göteborg. Han arbetar även som översättare från engelska och danska.