Kultur

Fem gånger män har fallit i status och tagit sig upp igen

Man får ju ofta höra att så kallad cancel culture har gått för långt. Vi är alla, förstår vi, en gammal och relativt harmlös tweet om Ica-Stig ifrån att avslöjas som problematiska, och efter det väntar avgrunden. Jobb? Hejdå! Familj? Adiós! Hem? Au revoir! Status? Arrivederci... Men stämmer den bilden verkligen? I den här listan tittar jag närmare på män som har fallit i status – och sedan tagit sig upp igen. Quattro Stagioni, som italienarna säger…

5. George W. Bush

Efter Irakkriget var i princip alla överens: president George W. Bush var en krigsförbrytare. Han var inte ens en härligt charmig krigsförbrytare, som Tony Blair, som ändå lät lite som Hugh Grant i Love Actually om man kisade med alla sina sinnen samtidigt. Nej, han var det absolut lägsta: en krigsförbrytare som fick alla som hade backat kriget, till exempel moderaterna, att framstå som totalt dumma i huvudet. (Disclaimer: det är inte svårt att få moderaterna att framstå som totalt dumma i huvudet. Apartheid, anyone?) Men med Trump i Vita huset har Bush äntligen rehabiliterats! Nu är han bara en glad, gullig gammal gubbe som målar tavlor och myser med Michelle Obama och Ellen. Hundratusentals döda, utbredd tortyr och aktiv islamofobi? Han gjorde åtminstone inte bort sig på twitter. Touché, Trump.

Spille Roman Polanski's 13 year old rape victim breaks silence | 60 Minutes Australia Roman Polanski's 13 year old rape victim breaks silence | 60 Minutes Australia

4. Roman Polanski

Ett riktigt geni blir egentligen aldrig cancelled. Tvärtom! Om ett geni gör någonting tveksamt, eller till och med kriminellt, blir det bara ett ypperligt tillfälle för dennes fans att kliva fram som konstens sista försvarare i en värld full av galna feminister i tampongklänningar. (Se även: debatten om Peter Handke.) ”Åh, du slutade kolla på Roman Polanski för att han våldtog ett barn?” skrattar en svartklädd konststudent kyligt åt dig under en hemmafest. ”Låt mig gissa, du lyssnar inte på Michael Jackson? Du njuter inte av Woody Allens oerhörda oeuvre? Du måste skilja konsten från konstnären när det är relevant, vilket, lägligt nog, är exakt när jag tycker att det är relevant, vilket, okej, råkar vara när denne har våldtagit ett barn. Ah, Knife in the Water… Sublim!”

Foto: Jack Mikrut

3. Bert Karlsson

Bert Karlsson var en rasismens superstjärna på nittiotalet, med glimten i ögat, muslimhatet i hjärtat och någon riktigt catchy låt på läpparna. Vem har glömt när han 1992 hoppades att Bengt Westerberg skulle ”få sin dotter smittad av en flykting”? Ett tag där ansåg många ändå att Ny demokrati och gänget var lite osmakliga. Mångkultur var i ropet. Kebabpizzan och Eagle Eye Cherry existerade. Men så bjöds Bert Karlsson in i rutan igen – och kom att dominera varenda talangtävling i ett decennium. Ville man se en rockkille med lugg och tre armband waila sig igenom ”Born to run” fick man helt enkelt stå ut med Berts hatiska anlete i bakgrunden. Som en blek, rassig måne. Med all sannolikhet är detta vad som väntar Jimmie Åkesson och hans gäng när de till slut drar sig undan från partipolitiken. Jomshof testar sillamackor i ariska Masterchef medan de tävlande spänt ser på. Om maten smakar ”för arabiskt” utvisas man. Ingefära? Nej, tack. Din jävla blatte.

2. Kevin Hart

Det är inte lätt att uttrycka sig homofobiskt. Äsch, det är klart det är lätt! När den amerikanske komikern Kevin Harts gamla homofobiska tweets dök upp gjorde han en Måns Zelmerlöw och hängde med en homosexuell tills det gick över. Måns i QX, Kevin med (who else?) Ellen. Hart fick avstå från att leda Oscarsgalan, men fortsatte med stand-up och stora filmroller, och är nu en av stjärnorna i den deprimerande Jumanji: The Next Level. Det som imponerar med Kevin Hart är att han räddade sin karriär trots att han 1) är svart, 2) i princip är Ica Basic-versionen av Chris Rock. När jag lägger tarot talar korten klarspråk: Kevin Hart kommer att leda Oscarsgalan inom fem år. Vi som kollar kommer alla, på något plan, önska att vi kollade på Chris Rock i stället. Enligt korten kommer det att ena oss inför valrörelsen.

1. Fredrik Virtanen

Journalisten Fredrik Virtanen anklagades under #MeToo för sexuella övergrepp och gränsöverskridande beteende. Vi kommer aldrig att glömma det. För Fredrik Virtanen låter oss inte glömma det. Inte nog med att han sorgset blinkade med ögonen i Uppdrag Granskning i över en halvtimme, han skrev också en hel bok om hur fruktansvärt det var att bli utpekad, hur dåligt han mådde, hur dåligt han mådde för femton år sedan, hur mycket han hade knarkat, hur lite han, trots det, hade våldtagit kvinnor, och hur det är tappa all status, för alltid, i ett helt år. Medieman, berätta mer om hur utfryst du är i en bok som också recenseras av de stora tidningarna, med efterföljande diskussion i Söndagsintervjun. Skriv om det i Expressen som, av vad som antingen är skuldkänslor eller rencynism, publicerar alla dina mest självömkande alster. Vi tröttnar aldrig. Vi får aldrig nog. Det här är vad kultursidorna egentligen är till för. Du är #MeToos egentliga offer, inte kvinnorna, som ju borde besinna sig och sluta varna varandra för våldtäktsmän.

...bonus:

6. Vladimir Iljitj Lenin

Fängslades av staten, levde i exil, kom tillbaka som en riktigt jobbig migrän. Boom! King of cancelling cancel culture.


Judith Kiros är Kontexts litteraturredaktör


Fortsätt läsa

Våra berättelser ska inte avbrytas

I en essä om skrivandets villkor och begränsningar, pekar Kontext politiska redaktör Silas Aliki ut hur transpersoner gestaltas i litteraturen, kritikerkårens bristfälliga läsningar,…

Læs mere

Sossenationalen

Istället för Internationalen. Kontexts litteraturredaktör Judith Kiros uppdaterar kampsångernas kampsång – för 2020 års socialdemokrater.

Læs mere

Nördkulturens förfall och den fascistiska organiseringen på nätet

2014 påbörjades kampanjen #Gamergate med syfte att genomföra koordinerade attacker mot kvinnliga journalister och spelutvecklare för att underminera deras position inom spelvärlden. Kontexts…

Læs mere