Kultur

Europeisk kultur = joddling, bratwurst och demokrati?

När valet avgjordes i söndags presenterade SVT statistik över vilka frågor som enligt väljarna var viktigast i EU-valet. Kultur var som väntat inte en av dem. Trots det var EU-valet 2019 lika mycket en kamp om att cementera en gemensam europeisk kultur som att göra skillnad mellan EU-skeptikerna och de som vill stärka EU.

I EU:s kulturpolitiska program ingår reklam som ska kasta ljus på det som särskiljer Europa från resten av världen. Ett exempel är “The Shape”. Filmen kan beskrivas som en kortfilm gjord av en pretentiös konststudent som älskar dikt, men samtidigt är medlem i Luf.

Det är vackra, svepande bilder över en fransk (men framförallt europeisk) by, kameran följer en ung person när hon äter ett äpple, promenerar genom den pittoreska miljön, läser poesi på en bänk. Samtidigt: mörka moln och vindar tornar upp i bakgrunden. Ett hot mot det lilla europeiska livet, alltmedan en saxofon spelas på torget. Himlen öppnar sig och ner öser ett svart regn som slår ut den försvarslösa, intet ont anande populationen, som tar skydd i ett litet kafé. Trots det svarta dödsregnet fortsätter de osäkra byborna att läsa eller spela på sin saxofon. (Varför inte göra ljudverk med en sked och några vinglas, liksom?) Dödsregnet motas tillslut bort med hjälp av poesiuppläsning. Budskapet är tydligt: unikt för Europa är rätten till yttrandefrihet och kulturutövning.

EUs egna reklamfilm blir ett platt sätt att markera mot “högernationalismen”, trots eller kanske eftersom att denna redan huserar inom EU-parlamentets väggar.

Vad är då europeisk kultur? Är det joddling, bratwurst och demokrati? “The Shape” och liknande filmer avslöjar att det finns en berättelse om en gemensam europeisk kultur, en kultur som är öppen, demokratisk och rättvis, en berättelse som är lika mycket ideologi som reklam för hela EU-projektet. Men om vi ska utgå från EU-valets stora vinnare så kan ju ingen längre förneka att en del av europeisk kultur är fascism, trots att fascism nu oftare omnämns som “högerpopulism” eller “invandringskritik”.

Valet 2019. Viktor Orbáns Fidesz fick över femtio procent av rösterna i Ungern, och det fascistiska partiet Lag och rättvisa i Polen får fler mandat i parlamentet än alla de svenska partierna sammanlagt. Lag och rättvisa införde för tre år sedan “Förintelselagen”, som förhindrar journalister från att rapportera om Polens delaktighet i brott som begicks under Förintelsen. Det är också olagligt för journalister att hålla Polen ansvarig för Förintelselägren och Tysklands ockupation av landet. Bryter journalister mot den lagen kan det ge upp till tre års fängelse eller i bästa fall böter. Konstnärer och konstnärliga institutioner ska dock inte beröras av lagen. Lag och rättvisa har alltså gått hårt åt den fria pressen. Polska public service är dessutom kontrollerad av staten; 2016 avsattes ledningen och ersattes med journalister och chefer som staten själv valt ut. Vinklingen är hård, pressen ska finnas till för att väcka folkets nationalistiska anda, och lagen säger att finansministern både kan tillsätta nya chefer och sparka befintliga på de statligt ägda tv-och radioföretagen.

Det är kanske ingen chock att fascister vill äga pressen och bestämma vad som får sägas och tryckas. Förhoppningsvis minns alla Jimmie Åkessons kommentar om att lägga ner Sveriges radios ungdomskanal P3 om han någonsin blir statsminister. (“Vänsterliberal smörja”, kallade han den.)

I Ungern talas det om ett fullskaligt kulturkrig. Premiärminister Viktor Orbán har bytt sikte, från att för några år sedan i princip ha kriminaliserat asylsökande till att agitera för en renhet i ungersk kultur och kulturutövande. I ett tal som hölls i Rumänien sommaren 2018 var budskapet tydligt: en ideologisk strid mot oberoende konstnärer, författare och konstnärliga institutioner är nödvändig för att föra in Ungern in i en epok då kultur är inbäddat i det politiska arbetet. Sammanfattningsvis menar Orbán att ett nytt intellektuellt och kulturellt förhållningssätt är nödvändigt för att stärka nationalstaten . Bland annat ställdes femton föreställningar av musikalen Billy Elliot in, då den enligt den ungerska regeringen och Orbán var “homosexuell propaganda”.

I en fascistisk idévärld sker alltså en del av slaget i och genom kulturen; det är där det finns konfliktlinjer. I en svensk kontext har Sverigedemokraterna gjort tydliga kulturpolitiska utspel. Bortsett från Jimmie Åkessons kommentar, nämnd ovan, minns vi SD-ledamoten Anna Hagwalls förslag om att “ingen familj eller etnisk grupp ska tillåtas kontrollera mer än 5 procent av media”. I detta uttalande, pekade Hagwall ut Bonnier som en “etnisk grupp”, vilket inte kan läsas som annat än djupt antisemtiskt.

“The Shape” tydliggör hur nyliberala aktörer också ser kulturen som ett sätt att bilda gemenskap utifrån kulturell särart. Språket skiftar visserligen, då fascisterna pratar om kulturell renhet, medan det för liberalerna handlar om ett gemensamt, unikt och europeiskt kulturellt arv som består av demokratiska värderingar.

En av de viktigaste kulturpolitiska satsningarna för EU är gemenskap; underförstått är kulturens främsta funktion att samla EU-medborgarna och inge en känsla av sammanhang. Bakom både fascistiska och liberala aktörer finns en mer eller mindre uttalad tanke om att kulturens huvudärende är nationsbyggande (unionsbyggande) och identitetsskapande. Ödesfrågan det här valet har varit om det är fascismen eller (ny)liberalismen som får kontrollera kulturproduktionen. Berättelsen har varit att de goda liberala krafterna påminner oss om att dem, det demokratiska väst, ska rädda fascisternas öst genom ett medlemskap i Unionen.

Men berättelsen borde istället handla om ett Europa som alltid garanterar en rörlig och fri marknad snarare än öppna gränser och mänskliga rättigheter, där marknaden, oavsett om fascisterna eller liberalerna styr, alltid kommer att premieras framför blattar och arbetare. Det kan man kalla för den gemensamma europeiska kulturen.


Spille The Shape: an #EUandME short film directed by Jaco Van Dormael The Shape: an #EUandME short film directed by Jaco Van Dormael

Fortsätt läsa

Rättvisa i den artificiella intelligensens tidevarv

“The big nine” är utöver titeln till Amy Webbs nyutkomna bok, även namnet på de nio företag som dominerar produktionen av AI, som i detta nu aktivt håller på att förändra framtiden.…

Læs mere

Utopier i klimatångestens tid

Vilka drömmar om ett bättre samhälle går att finna i litteraturen? Skribenten Johan Persson blickar mot Sci-fi i hopp om en bättre samhällsskildring än den rådande.

Læs mere
Illustration: Hanna Stenman

Queert, queerare, K-pop?

2018 släppte den första öppet queera K-pop stjärnan Holland låten och musikvideon Neverland. Lisa Ehlin undersöker pendlingen mellan rituell queerhet, fan service och faktisk queerhet…

Læs mere