Kultur

Drömmen om Offshore

Hur ändrar man ett samhälle från grunden?  Filmvetaren Paloma Halén Román har tittat på den brasilianska Netflix-serien 3% och finner en fiktiv värld som kanske inte är så olik vår egna.

För några veckor sen släpptes tredje säsongen av den brasilianska Netflix-serien 3%, en serie mina nära och bekanta hört alldeles för mycket om eftersom jag varit förälskad i den sen första säsongen.

3% är en futuristisk dystopi där majoriteten av befolkningen lever i misär i området som kallas för Inlandet, medan en liten bråkdel lever i det bokstavliga paradiset Offshore.

I första säsongen presenteras tittaren för något som kallas för Processen, en årlig Hunger-games liknande tävling, alla 20-åringar i landet får ta del av som ett sätt att ta sig ur fattigdomen.

Genom den väljs 3% ut, de som förtjänat sin plats i Offshore, där hunger, sjukdom och olycka tillhör det förflutna.

Processen är alltså central och avgör vilken samhällsklass en kommer att placeras i, och åsikterna om den är starka men delade. En grupp som kallar sig själva för Rörelsen, arbetar i det fördolda för att störta paradiset Offshore med målet att fördela resurserna mer rättvist över hela befolkningen. Det är en farlig verksamhet och de är ständigt jagade av Offshores polisstyrka.

Större delen av befolkningen ser dock Processen som ett uttryck för ödet och har en ibland fanatisk inställning till den. Förklaringsmodellen lyder: Om jag bara presterar tillräckligt bra kommer jag att klara Processen. Då har jag också förtjänat att leva i överflöd medan de andra, de ovärdiga, kan fortsätta leva i fattigdom och svält.

Drömmen om Offshore speglar vårt samhälle i stort. Alla får sin chans men bara de som visat sig värdiga genom sitt hårda arbete kommer belönas.

En klassisk socialdarwinistisk och marknadsliberal samhällsmodell som förklarar varför vissa människor inte bara kan, utan helst ska leva på andras bekostnad. Allt som drabbar dig är det du förtjänar, oavsett om det är i misär eller överflöd.

Drömmen om Offshore speglar vårt samhälle i stort. Alla får sin chans men bara de som visat sig värdiga genom sitt hårda arbete kommer belönas. 3% kallas för en brasiliansk Hunger Games och även om det finns vissa beröringspunkter mellan den hårda, ibland dödliga, Processen och hungerspelen så står 3% på helt egna ben. Jag älskar Hunger Games, men att jämföra de två verken riskerar att förminska 3% storhet och särskilda berättelse.

Seriens andra säsong avslutas med en dröm om ett annat alternativ, ett liv bortom Offshore och Inlandet, och i tredje säsongen presenteras Snäckan.

Snäckan är en plats där ett begränsat antal personer kan leva gott, utom Offshores räckhåll, utan att behöva gå igenom en Process. Människorna i Snäckan lever inte i överflöd och de måste arbeta hårt och som en sammanhållen grupp för att kunna förbli självförsörjande. Men i jämförelse med hur befolkningen i Inlandet lever så är det ett lyxliv. Alla är välkomna till Snäckan-  så länge de är villiga att arbeta för sin plats.

Med det sagt är platsen inte säkrad, olyckliga omständigheter sätter hela Snäckans samhälle och ideologi på spel.

När världens rikaste 1% äger mer än 45% av världens totala tillgångar blir det så konstigt att se serien som en alternativ verklighet, en potentiell framtid eller en mörk dystopi.

De kan inte förbli självförsörjande och utvägen blir att starta en egen Process, för att se vilka som bäst förtjänar att stanna. Namnet Snäckan blir snabbt en metafor för hur gruppen desperat försökt stänga sig ute från resten av samhället, dess spelregler och dess svårigheter. De sluter sig från omvärlden samtidigt som verkligheten står kvar.

Jag inledde med att säga att serien är en futuristisk dystopi, men den beskrivningen haltar. När världens rikaste 1% äger mer än 45% av världens totala tillgångar blir det så konstigt att se serien som en alternativ verklighet, en potentiell framtid eller en mörk dystopi. Det är detta vi lever i, oavsett om vi vill kalla det en dystopi eller inte så är det vår fysiska och materiella verklighet i detta nu.

Och ja, det är lite av en allt för öppen dörr att säga att 3% speglar samhället, självaste livet i kapitalismen. Men likväl finns det något oerhört talande i hur det genomruttna system som råder i serien aldrig kommer att kunna leda till en frihet på riktigt.

Jag tror det är därför 3% drabbar mig så hårt. Visst att det går att dra lite allmänna paralleller till att leva i ett kapitalistiskt samhälle men det får mig att tänka att många av oss redan lever i Snäckan.

Oavsett hur gärna Snäckans invånare vill stå utanför allt, vara oberoende och fria så kan de aldrig nå den drömmen utan att i grunden förändra hela samhället de lever i. De kan inte leva utanför ramarna för det samhälle de varit med och skapat. Det är inte bara en fråga om att kunna slå sig fria från Offshore utan också en fråga om lojalitet mellan de som är kvar i Inlandet. Deras grannar, familjemedlemmar,  och vänner. Med vilken rätt kan de leva i relativ trygghet och i relativt överflöd när de andra fortfarande lever i den misär de lämnade efter sig, under skosulan av Offshore fascistiska säkerhetspolis?

Jag tror det är därför 3% drabbar mig så hårt. Visst att det går att dra lite allmänna paralleller till att leva i ett kapitalistiskt samhälle men det får mig att tänka att många av oss redan lever i Snäckan. Den här relativa men närvarande tryggheten som ett liv i Sverige innebär. Och medan vi gör det låtsas vi om som att det inte är ett aktivt val att ignorera andra, att låta andra leva kvar i Inlandet. Det är kanske inte seriens intention (vem bryr sig om intention egentligen?), hela premissen känns så kusligt bekant. 3% ska vara en skildring av en dystopi, men är trots det inte helt olik hur vi värderar människor. Vi har också en Process för att avgöra om en förtjänat sin plats här i Sverige, det vill säga om du har tillräckligt starka asylskäl. Om du blir betrodd. Om du kan vara rätt sorts offer. Om ens då.

Medan vi sitter på våra altaner och pratar om  den s.k “flyktingkrisen” som om det var vi som var i kris. För vi har klarat Processen bara genom att födas här eller för att vi kom under en annan tid. Det är vårt sätt att säga vilka som förtjänar att vara här.


Fortsätt läsa

Jag går inte vidare

Morgan Lindengrens bästa vän dog och han uppmuntrades att släppa taget. Men varför måste han gå vidare? Varför måste man förlåta istället för att hämnas?

Læs mere

Jag vet inte om sorgen förstör eller hur den låter

Læs mere

Jag kan se oss

Læs mere