Channa Riedel läser Mara Lees “Till godheten”, en diktbok som ställer frågor om metaforer, språk och disciplin.
MARA LEE
“Till godheten”
Pamflett förlag, 21s.
Diktverket ”Till godheten” av författaren och översättaren Mara Lee är den senaste utgivningen på Pamflett förlag, som ger ut dikter i tunna häften.
Den första delen i ”Till godheten” bär titeln Gamla Slussen, en plats som jämte Gamla stan i Stockholm är starkt förknippad med stadens nazistiska historia. Det var runt helikopterplattan som skinheads höll till från slutet av 70-talet fram till början av 2000-talet. I de inledande dikterna låter Lee dessa områden utgöra arenan för när diktens jag, hon och vi, blir jagade och attackerade. Valet av plats placerar dikten i en större väv av erfarenheter av högerextremt våld. Här formuleras även frågor om vad som sker i återberättandet av sådana erfarenheter. Vad innebär det att en natt i en trång, gul tunnel vid Slussen ekande av ”renrakat hat” och stålhättor, en dag kommer att ha ”förvandlats till/bild”?
”Makten sitter i munnen” påstår dikten, och frågan blir kanske i vems mun makten sitter. De som i Lees dikt flyr genom tunneln är underkastade den makt som låter våldet ske. ”Allt som syns tillhör dem,/också de flacka ljuset är deras” säger dikten om de som i marschtakt vrålar. Det är en särskild position, den att tillåtas att äga allt, även orden.
”Till godheten” är full av referenser och citat. En diktsvit inleds med bearbetade rader ur Bibelns Apostlagärningarna, som beskriver hur apostlarna uppfylls av den heliga Ande och ger sig ut för att vittna om den kristna läran. Om Lees dikter är att betrakta som vittnesmål, vittnar de om en lära där frälsningen är undanglidande. Det är ett rasande vittnesmål som också sträcker sig efter andra rituella metoder, som fragment ur en skyddsformel från 1679. Här anas ett diktens stridsrop, i rader som ”Idag skor jag min högra fot/med en segerhuva/med en stålfot/och med örnemakt/lägger/galler om mina tungerötter”. Samtidigt finns en ambivalens i vem dessa krafter – Gud, magin eller språket självt – tjänar. Örnemakten kan läsas både som ett radikalt motstånd och som något högervridet hotfullt, särskilt när dikterna senare citerar den nationalromantiska dikten ”Svea” av Esaias Tegnér.
Lee ställer också frågor om metaforen: ”Du skrattade när jag i en dikt för tjugo år sedan skrev att jag ännu inte lärt mig använda metaforer”. Dikten hävdar att metaforen bara är möjlig när det finns saker i språket (och i livet) som går att likna med varandra. Den kräver en sorts enhetlighet, tycks Lee mena. Eller som Lee formulerar det: ”Vad liknar en mor som man aldrig har träffat?”. Dessa frågor läggs som en skugga intill de första dikternas påståenden om att ”Alla ord som/kastades, bröts, ylades/ (…) kommer en dag att ha förvandlats till/bild”. Kanske drivs vittnesmålet ibland av ett skriande behov av att berätta saker med en direkthet, utan en estetiserande eller försonande bild. Samtidigt kan språket aldrig återge verkligheten fullt ut, ett dilemma som dikten visar fram genom olika språkliga metoder och former.
I häftets andra del, ”Jord”, kommer det våldsamma ur munnen på dansläraren, i dikten kallad ”Mästaren”. Dansens vilja att disciplinera och forma kroppar är här tätt sammanbundet med idén om blodsarv och konstruktionen av nationen. Diktens hon uppmanas att lyssna efter sin inre sång, men Mästaren slår också fast att ”(o)m du lyssnar noga kommer du att höra sången om dig. Om den du/inte är/och/aldrig/kommer att bli.” Liksom dansen är även språket ett av rasismen genommarinerat system. Detta visar Lee fram i en tidigare dikt, som är ett faktiskt utsnitt ur SAOL från 2015, där ordet helvetesskildring följs av helvit, helhyllegrabb och slutligen helyllesvensk.
Det grekiska dramat finns hela tiden som en fond; som i grekiska titlar på några av dikterna eller bruket av kören som figur. Mot slutet stiger diktens hon ned i underjorden, den gula tunneln. Där väntar ”rakade huvuden” och spår av nationalromantiska hjältedikter. Men slutets deterministiska återgång till inledningens helvete måste också läsas mot dikternas mer upproriska rader som ”Och/när husse kommer och säger ’loss’, så/låter jag tänderna/sjunka ner ännu djupare, ännu/hårdare/runt det som bara är/mitt.”
Channa Riedel är musiker och skribent.
Swisha till:
Tidöpartiernas regeringstid har präglats av presskonferenser. Flera gånger i månaden kablas bilder ut där regeringen och Sverigedemokraterna står bakom skyltar med texten ”Regeringen” för att annonsera att ytterligare en utredning har tillsatts. Ofta har det handlat om att något av förslagen i Tidöavtalet, om fler straff och färre uppehållstillstånd, nu är på väg att genomföras. […]
11 september 2023. 50 år har gått sedan militärkuppen i Chile. I det här specialavsnittet pratar Kontexts medarbetare, Mireya Echeverria Quezada och Lizette Romero Niknami om att ärva kamp och sorg.
Poeten Valentina Cuevas diktar om den elfte september 1973, om berättandet, drömmarna och kampen.
