Kultur

Caster Semenya: För stark, för snabb, för svart.

Det pågår en flitig diskussion om medeldistanslöparen och OS-guldmedaljören Caster Semenya från Sydafrika. Caster Semenyas könstillhörighet har länge ifrågasatts och i dagarna kom ett beslut från Idrottens skiljedomstol (CAS) som menade att Caster Semenya måste medicinera sig och sänka sina naturliga testosteronnivåer för att få tävla.

Serena Williams
Serena Williams Illustration: Hanna Stenman

Diskussionen om och behandlingen av Caster Semenya är en studie i rasism, sexism och vithet. Svarta människor kan aldrig vinna för att vi är bra på våra jobb, för att vi har arbetat hårt. Nej, i vithetens ögon sker våra vinster för att vi är onaturliga, avvikande, för att vi besitter en grotesk genetisk fördel vita människor saknar. En fördel som ska justeras bort i rättvisans namn. Det är  berättelsen vitheten reproducerar för att rättfärdiga att svarta människor segrar.

Det är ingenting nytt. Svarta kroppar som onaturliga, som misfits, är själva kärnan i den vita logiken. Jag har länge följt systrarna Williams, som jag har älskat i över nitton år, och brukade sitta uppe hela natten för att se Serena i Australian Open och läsa om matchen på Eurosports hemsida på morgonen. Jag läste även kommentarerna.

“För enligt den rasbiologiska logiken, är svarta kroppar märkliga, alltid för mycket av något.De är inte värda någonting. Inte ens värda sina vinster.”

Jag kommer aldrig glömma sorgen och besvikelsen jag kände när jag läste vad folk skrev. Det var rasistiskt och sexistiskt, och man riktade ofta in sig på Venus och Serenas svarthet och kroppar. Redan då, innan jag blev medveten om eller kunde sätta ord på vad jag såg, var jag fascinerad av hur vitheten navigerade och reagerade på deras segrar.

I vithetens ögon kunde Serena Williams nämligen inte vinna för att hon var bäst eller för att hon hade tränat sedan barnsben. I de vitas ögon var hon för mycket, för stark. För muskulös.  Hennes kropp beskrevs som okvinnlig och kontrasterades mot hennes vita motståndare som beskrevs som slanka, riktiga kvinnor. För enligt den rasbiologiska logiken, är svarta kroppar märkliga, alltid för mycket av något.

De är inte värda någonting. Inte ens värda sina vinster.

Caster Semenya har tvingats genomgå flera tester för att bevisa sin könstillhörighet, och får nu besked om att hon måste medicineras för att tygla sina hormoner, och för att ens få tävla.  Det sägs vara för att skydda kvinnor i idrotten. Vilka kvinnor är det som ska skyddas? Det borde vara en feministisk fråga som upprör och engagerar när en kvinnlig atlet genomgår förnedring inför en hel värld som åskådare.

“Idag får svarta atleter vara vinnare så länge de spelar enligt reglerna deras gamla ägare satt upp.”

FN:s råd för mänskliga rättigheter stöttar Caster Semenya och menar att idrottsförbund ”bör hålla sig borta från att skapa regler som tvingar och pressar kvinnor att genomgå onödiga, förnedrande och plågsamma medicinska förfaranden för att kunna tävla mot kvinnor”.

Svarta kroppar används för att tjäna vitheten. Svarta kroppar som förslavades, var arbetshästar och hade de syften de blev tillsagda. Idag får svarta atleter vara vinnare så länge de spelar enligt reglerna deras gamla ägare satt upp.

1. Vinn åt eller för vita människor, exempelvis åt en klubbs ägare, eller för vita nationers stolthet och ära.

2. Vinn i en sport som konstrueras som en ”typisk svart sport”, vilket räddar vita tävlande från förödmjukelsen att ha förlorat mot en svart person.

3. Håll käften om politik, rasism eller sexism.

Jag kommer aldrig glömma den danska kommentator som menade att östafrikaner som vann i långdistans är ”byggda annorlunda”. Är inte det själva grunden för rasbiologi? Jag själv höll på med idrott inom långdistanslöpning och minns hur jag kände mig som ett freak efter den kommentaren. En orättvis fördel är det enda som kan förklara en svart vinst. Budskapet till vita människor bli på så sätt: känn er inte underlägsna. Svarta människor briljerar inte på grund av träning, de är knappt ens mänskliga.

Som Jay Z sjunger i sin sång ”Moonligt”: ”We stuck in La La Land/ Even when we win, we gon’ lose”.

Jag förstår precis vad han menar.

Till Caster Semenya, jag önskar dig sinnesro och mer medaljer och som RuPaul skulle ha sagt : You are a winner baby! Shantay you stay!


Fortsätt läsa

Chiles kamp är större än mediernas rapportering

När lidandet och våldet som drabbar demonstranterna i Chile möts med tystnad i medierna avslöjas journalistikens tvivelaktiga neutralitet. Författaren Lizette Romero Niknami har…

Læs mere

Svarthet i skräckfilm blottar rasismen

Tiden för skräckfilm är här, Kontexts medarbetare Jesper Forsberg Landin diskuterar skräckfilmens funktion i ett rasistiskt samhälle efter att ha sett dokumentären Horror Noire:…

Læs mere

Med skräcken som vapen mot patriarkatet

Allhelgonahelgen är här och journalisten Lisa Ehlin har kolla på skräckfilm. Vad kan kultklassikern Jennifer`s Body, 10 år senare, säga oss om me-too rörelsen och om kvinnor som…

Læs mere