Vid 09 på fredagsmorgonen inträffade den kraftiga explosionen på Ådalagatan, korsningen Hamngatan, i Linköping. Ett stort pådrag larmades till platsen med många polispatruller, räddningstjänst, nationella bombskyddet och 20 ambulanser. – Aftonbladet, 7 juni 2019
Vid 09 på fredagsmorgonen inträffade den kraftiga explosionen på Ådalagatan, korsningen Hamngatan, i Linköping. Ett stort pådrag larmades till platsen med många polispatruller, räddningstjänst, nationella bombskyddet och 20 ambulanser.
Aftonbladet, 7 juni 2019
Min sura morgon-
mun. En ros.
En kyss.
Jag vrider på mig,
sträcker mig efter dig. Lukten av
ruttet kött
du inte vill ha.
Bränd hud.
Från fönstret,
hängande mitt i luften,
en liten bit av stuckaturen.
Utplåna mig, Herr Talman –
Straffa mig.
Är det inte oss
du vill rädda?
Bilden på väggen,
fotografiet på
förstasidan av dagstidning,
säger något annat.
Ett svart tryne,
en sne mun.
Är det därför
dina kyssar inte längre
smakar något? Din tunga en gul mask.
Bara ett vackert sår –
Två, tre.
Hur många i ditt ansikte?
Runda titthål,
utspridda
rosor över lakanen?
I våra minnen.
Kulformade gluggar.
Över huden,
där verkligheten
tränger in, ett bländande
nyhetsflimmer.
Brinnande bilar,
m88, 9mm.
Det sorgsna barnet med Glocken
i handen.
Lika många
skott i rabatten.
Gråtfärdig rök.
Splitter i trapphuset –
En nationell övning. Hur många barn, Herr Talman?
Hur många liv?
Är det en fråga om pengar? Vänta, vänta –
Här, jag har.
Över golvet har mina saker åkt ut.
Jag tittar mig
omkring i rummet,
som brukade
vara mitt vardagsrum
men nu
bara är ett gapande hål. Morgonen
öppnar sig
genom den trasiga
väggen. Ljuset stillnar
över ekgolvet, i oljad fiskbensparkett.
På andra sidan gatan,
står en barnfamilj.
De ropar på mig.
Vevar med armarna
medan jag
kliver ut på
balkongen.
En taggig talarstol. Nu bara en
tom plattform
i betong.
Fler
& fler människor
från lägenhetshuset ansluter sig
ute på gatan. Står där.
Chockade. Tysta.
Tills de tittar upp.
Viftar sina armar,
gestikulerar vilt.
Det är inte säkert,
skriker de
medan
ett svidande,
rått ljus
sipprar in mellan
kastanjeträden.
Trafiken har stannat.
Låt mig gå
& hämta. Här, säger jag,
sträcker ut min hand. Är det inte oss
du vill rädda? frågar jag
en sista gång
till fotot nu sönderrivet
på golvet. Ser
den fuktiga femtio-
lappen
falla till marken — Snälla.
Men du är inte där.
De skriker: Aldrig mer
solen
i ögonen.
Runt lyktstolparna, röd-
& vitrandig tejp.
Jag kliver ut på gatan.
Blickar upp mot huset, som jag
minns det —
Ett annat hus,
framför mig.
Balkongen är bortsprängd.
Alla rutor
krossade.
Mitt liv
bland spillror
någonstans.
–
Sandy Harry Ceesay är författare, dansare och scenkonstnär med en examen från Amsterdams konstnärliga högskola, och medlem i skrivarkollektivet Qalam. Han debuterade med romanen “Kärlekens exil” på Albert Bonniers förlag 2021.
Swisha till:
Kontext är tillbaka från sommarlovet! Mireya och Elina pratar sommarminnen: Trump har blivit skjuten, feminister har haft hel fel diskussioner om boxaren Imane Khalif och dessutom har Socialdemokraterna hållit på med trollkonster. Du kan också lyssna på Spotify, Apple Podcasts, Podbean eller andra plattformar där poddar finns.
Hur tar man vara på lyckan under sommaren när det inte känns moralikst rätt att må bra? Vilket Riksdagspartierna är vilken dokusåpa? Varför är kultur förknippat med vithet? Hur ska man göra för att inte skriva till sitt ex? Vad innebär begreppet aktivist? Hur engagerar man sig politiskt på ett aktivt sätt? Vilka framtidsspaningar finns? […]
Frågepodd! Att folk har slutat ha flygskam, hänger det ihop med att folk börjat ligga med killar? Vilken är den mest solidariska maträtten? Vad ska man titta på i sommar? Och hur påverkas vi när vi ser så mycket våld, blir vi avtrubbade eller manade till handling? Allt detta och mycket mer på får du […]