AUBAUDE FÖR M88 OCH SOLSKEN

Vid 09 på fredagsmorgonen inträffade den kraftiga explosionen på Ådalagatan, korsningen Hamngatan, i Linköping. Ett stort pådrag larmades till platsen med många polispatruller, räddningstjänst, nationella bombskyddet och 20 ambulanser.
                                                                                                                                                                                                                                                                                                              Aftonbladet, 7 juni 2019
 
 
Min sura morgon-
mun. En ros. 
En kyss. 
 
Jag vrider på mig,
sträcker mig efter dig. Lukten av 
ruttet kött
du inte vill ha. 
Bränd hud. 
Från fönstret, 
hängande mitt i luften, 
 
en liten bit av stuckaturen. 
 
Utplåna mig, Herr Talman – 
Straffa mig. 
Är det inte oss
du vill rädda?
Bilden på väggen, 
fotografiet på 
förstasidan av dagstidning,
säger något annat.
Ett svart tryne, 
en sne mun. 
Är det därför 
dina kyssar inte längre
smakar något? Din tunga en gul mask. 
Bara ett vackert sår –
 
Två, tre. 
 
Hur många i ditt ansikte? 
Runda titthål, 
utspridda 
rosor över lakanen?
I våra minnen.
 
Kulformade gluggar. 
Över huden, 
där verkligheten 
tränger in, ett bländande 
 
nyhetsflimmer.
Brinnande bilar, 
m88, 9mm.
Det sorgsna barnet med Glocken 
i handen. 
Lika många 
skott i rabatten. 
Gråtfärdig rök.
Splitter i trapphuset –
En nationell övning. Hur många barn, Herr Talman? 
Hur många liv?
Är det en fråga om pengar? Vänta, vänta –
 
Här, jag har. 
 
Över golvet har mina saker åkt ut. 
Jag tittar mig 
omkring i rummet, 
som brukade
vara mitt vardagsrum 
men nu 
bara är ett gapande hål. Morgonen 
öppnar sig 
genom den trasiga 
väggen. Ljuset stillnar 
över ekgolvet, i oljad fiskbensparkett.
På andra sidan gatan, 
står en barnfamilj.
De ropar på mig. 
Vevar med armarna 
medan jag 
kliver ut på
balkongen. 
En taggig talarstol. Nu bara en 
tom plattform
i betong. 
 
Fler 
& fler människor 
från lägenhetshuset ansluter sig 
ute på gatan. Står där.
Chockade. Tysta. 
Tills de tittar upp.
Viftar sina armar, 
gestikulerar vilt. 
Det är inte säkert, 
skriker de 
medan
ett svidande, 
rått ljus 
sipprar in mellan 
kastanjeträden.
 
Trafiken har stannat.
 
Låt mig gå 
& hämta. Här, säger jag, 
sträcker ut min hand. Är det inte oss 
du vill rädda? frågar jag 
en sista gång 
till fotot nu sönderrivet 
på golvet. Ser 
den fuktiga femtio-
lappen
falla till marken — Snälla. 
 
Men du är inte där.
 
De skriker: Aldrig mer 
solen 
i ögonen. 
 
Runt lyktstolparna, röd-
& vitrandig tejp. 
Jag kliver ut på gatan. 
Blickar upp mot huset, som jag 
minns det —
 
Ett annat hus,
framför mig.
Balkongen är bortsprängd.
Alla rutor 
krossade. 
Mitt liv 
bland spillror 
någonstans.

–

Sandy Harry Ceesay är författare, dansare och scenkonstnär med en examen från Amsterdams konstnärliga högskola, och medlem i skrivarkollektivet Qalam. Han debuterade med romanen “Kärlekens exil” på Albert Bonniers förlag 2021.

Etiketter: Poesi