Vid 09 på fredagsmorgonen inträffade den kraftiga explosionen på Ådalagatan, korsningen Hamngatan, i Linköping. Ett stort pådrag larmades till platsen med många polispatruller, räddningstjänst, nationella bombskyddet och 20 ambulanser. – Aftonbladet, 7 juni 2019
Vid 09 på fredagsmorgonen inträffade den kraftiga explosionen på Ådalagatan, korsningen Hamngatan, i Linköping. Ett stort pådrag larmades till platsen med många polispatruller, räddningstjänst, nationella bombskyddet och 20 ambulanser.
Aftonbladet, 7 juni 2019
Min sura morgon-
mun. En ros.
En kyss.
Jag vrider på mig,
sträcker mig efter dig. Lukten av
ruttet kött
du inte vill ha.
Bränd hud.
Från fönstret,
hängande mitt i luften,
en liten bit av stuckaturen.
Utplåna mig, Herr Talman –
Straffa mig.
Är det inte oss
du vill rädda?
Bilden på väggen,
fotografiet på
förstasidan av dagstidning,
säger något annat.
Ett svart tryne,
en sne mun.
Är det därför
dina kyssar inte längre
smakar något? Din tunga en gul mask.
Bara ett vackert sår –
Två, tre.
Hur många i ditt ansikte?
Runda titthål,
utspridda
rosor över lakanen?
I våra minnen.
Kulformade gluggar.
Över huden,
där verkligheten
tränger in, ett bländande
nyhetsflimmer.
Brinnande bilar,
m88, 9mm.
Det sorgsna barnet med Glocken
i handen.
Lika många
skott i rabatten.
Gråtfärdig rök.
Splitter i trapphuset –
En nationell övning. Hur många barn, Herr Talman?
Hur många liv?
Är det en fråga om pengar? Vänta, vänta –
Här, jag har.
Över golvet har mina saker åkt ut.
Jag tittar mig
omkring i rummet,
som brukade
vara mitt vardagsrum
men nu
bara är ett gapande hål. Morgonen
öppnar sig
genom den trasiga
väggen. Ljuset stillnar
över ekgolvet, i oljad fiskbensparkett.
På andra sidan gatan,
står en barnfamilj.
De ropar på mig.
Vevar med armarna
medan jag
kliver ut på
balkongen.
En taggig talarstol. Nu bara en
tom plattform
i betong.
Fler
& fler människor
från lägenhetshuset ansluter sig
ute på gatan. Står där.
Chockade. Tysta.
Tills de tittar upp.
Viftar sina armar,
gestikulerar vilt.
Det är inte säkert,
skriker de
medan
ett svidande,
rått ljus
sipprar in mellan
kastanjeträden.
Trafiken har stannat.
Låt mig gå
& hämta. Här, säger jag,
sträcker ut min hand. Är det inte oss
du vill rädda? frågar jag
en sista gång
till fotot nu sönderrivet
på golvet. Ser
den fuktiga femtio-
lappen
falla till marken — Snälla.
Men du är inte där.
De skriker: Aldrig mer
solen
i ögonen.
Runt lyktstolparna, röd-
& vitrandig tejp.
Jag kliver ut på gatan.
Blickar upp mot huset, som jag
minns det —
Ett annat hus,
framför mig.
Balkongen är bortsprängd.
Alla rutor
krossade.
Mitt liv
bland spillror
någonstans.
–
Sandy Harry Ceesay är författare, dansare och scenkonstnär med en examen från Amsterdams konstnärliga högskola, och medlem i skrivarkollektivet Qalam. Han debuterade med romanen “Kärlekens exil” på Albert Bonniers förlag 2021.
Swisha till:
Vad betyder det när feminister ropar på högre straff? I två avsnitt fördjupar sig Kontext i temat Fängelsefeminism och förklarar varför statligt våld inte löser problemet med patriarkalt våld. I det första avsnittet går Silas och Mireya till botten med hur fängelsefeminismen tar sig uttryck och vilka konsekvenser den får. Klippare är Joel Zettergren och […]
I veckans avsnitt kommer Mireya med glädjande nyheter – det finns ett nytt bättre ord för husbl****! Elina ger sig ut på djupt vatten och pratar om psykoanalys och viljan att bli överväldigad. Genom att förstå oss själva kanske vi också kan förstå något om hur vi bör göra motstånd? Avgör själva – finns där […]
I veckans avsnitt pratar Elina och Jesper om hur okunskap blivit ett vapen. Om vad man egentligen säger när man säger att man inte visste något och varför informationsspridning är otillräckligt som kampstrategi. Dessutom tänker de på arbetarrörelsens egna Nigeria-brev och undrar varför sossarna är så dåliga populister. Finns där poddar finns!Klippare: Joel ZettergrenJinglar av […]