Sitter du också och drömmer dig tillbaka till Transfesten på Nalen 2017? Fantiserar du om karaokekvällar på Azalee och om heta darkrooms på Fist? Saknar du doften av cigarettrök och parfym utanför Haket, att undvika gamla flammor på SLM eller att trängas vid baren på Droskan under en Take Queerkväll? Då är du inte ensam! I följande bildkavalkad tar Kontexts ciceron i 60-talets transklubbliv, Sam Hultin, med oss med på en festkväll på Sveriges första klubb för transpersoner – Transvestia.
Klubben Transvestia grundas 1964 av Eva-Lisa Bengtson och Erika Sjöman som mötts via porrtidningen Raff – en av få någorlunda trygga kontaktkanaler för transpersoner under den här tiden. Efter några första fester runt om i Stockholm får de snart tag på Spegelsalen – en danslokal på Östgötagatan på Söder. Till Spegelsalen, som blir klubbens mest permanenta plats, kommer en brokig samling transpersoner, lesbiska, korsettfetischister, kulturarbetare och queers. Inom några år kommer transrörelsen domineras av en snävare syn på kön och identitet, då amerikanska FPE – en organisation för heterosexuella transvestiter – etableras i Sverige. Men under några år i mitten av 60-talet finns Transvestia som en hemlig men välkomnande oas för alla som behöver.
Men vad hände på festerna? Vilka var där? Hur såg en typisk kväll i Spegelsalen ut? Sätt på dig pumpsen och bättra på läppstiftet för nu går vi på klubb! Häng med!
Fotona kommer från det arkiv som Eva-Lisa Bengtson (1932-2018) skapat efter mer än 50 år som aktivist och som nu förvaltas av Queerrörelsens arkiv och bibliotek – QRAB.
Det var allt för denna gång. Till dig som vill veta mer om Eva-Lisa och Transvestia rekommenderar jag att följa Eva-Lisas monument i sociala medier! Där finns till exempel en länk till en audioguide som berättar mer om Transvestia och om Eva-Lisas liv.
Swisha till:
Den här dikten låter sig inte skrivas Kanske för att det är jag som skriver den Kanske för att det inte är du som skriver den Kanske för att stumheten är för stor Och det inte går att skriva sig ut ur den Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är […]
Den palestinsk-franska författaren Karim Kattan skulle nyligen hålla en presentation på en konferens. Han ombads att inte nämna Palestina. I den här essän reflekterar han över vad uppmaningen egentligen betyder.
Poeten Judith Kiros såg, en nu raderad, tweet av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och skrev denna dikt.