Könsregimen

Svenska butchmemoarer – ett samtal om klass, stil och femmes

Kontext träffade två av Sveriges mest namnkunniga butchar, Valeria Bergmontt och Soledad Aznar för ett samtal om deras erfarenheter av att växa upp, leva och älska som butch — en position i skärningspunkten mellan marginalisering och queerhet.

Valeria och Soledad. Foto: Del LaGrace Volcano.

Vad betyder butch för er? 

Valeria: 

För mig är butch en inre känsla av att saker och ting klaffar. När jag förstod att det fanns något som hette butch, och vad det skulle kunna vara, var det som att någonting föll på plats i mig, och jag förstod att det var det som jag var. Butch är så himla vackert, men också något som är svårt att vara i det här samhället, såväl som i queera rum. Men för mig är det som sagt bara något som klaffar, både i hur det känns när jag blir läst som jag vill, och när jag blir begärd eller åtrådd som butch. Jag skulle vilja säga att det är en väldig frihet. 

Soledad:

Ordet butch är för mig inte nytt, men inte heller gammalt. Numera ser jag på mig själv som både butch och icke-binär. För mig betyder butch “machóna” [red anmärkning: ett negativt laddat ord som betyder ungefär manshaftig]. På platsen jag kommer ifrån var det så man sa. När jag föddes 1969, var det som att dessa negativa föreställningar lades på mig, mitt liv och min identitet. Efter tonåren började förstå mig själv lite bättre, och känna stolthet över denna ”machónes”. När jag kom till Europa, fick jag mer kontakt med ordet butch, och en större närhet, trots att det ju är ett annat språk. Idag är det en del av min identitet och stolthet, men det är också något som beskriver min relation med andra. Det sätt som andra förhåller sig till mig, och relaterar till mig är kopplat till min identitet. Och genom den kan jag röra mig bekvämt i livet. Det är ett ord som representerar mig, som jag känner mig bekväm i.

Foto: De LaGrace Volcano.

Hur tänker ni på ordet butch i relation till era erfarenheter av migration och/eller rasism?

Soledad: 

När jag som migrant, och helt tatuerad butch kom till Spanien 1992, var det inte helt normaliserat, vilket jag tror påverkade, och påverkar, relationen med min omgivning. Det var också den första plats som jag kom till efter att ha lämnat Argentina. Jag ser det som att samhället tvingade in mig i exil, inte på en politisk nivå, utan snarare på ett djupare plan, då min exil hade med samhället att göra, med mitt eget folk, och människorna jag levde med varje dag. Ända sedan jag var liten, och långt innan jag kände till vad icke-binär var, kände jag mig obekväm och passade inte in någonstans. Rasismen var aldrig en faktor för mig i mitt hemland, men homofobin var absolut det. Jag blev utstött på grund av att jag var konstig och queer, utan att jag hade en medvetenhet kring de frågorna. Så började min migration, långt innan min fysiska migration.

Det är viktigt för mig att poängtera att min migration påbörjades långt innan jag rörde mig fysiskt.

Soledad Aznar

Jag kommer från en liten by och fick en katolsk uppfostran, vilket såklart påverkade min uppväxt. Jag genomlevde även den argentinska diktaturens sista dagar när jag höll på att lämna puberteten. När jag flyttade till Buenos Aires kunde jag träffa personer som mer eller mindre var som jag, men samtidigt var det mycket repression. Jag stack ut väldigt mycket, som en konstig person med rakat hår och punkigt utseende. Vi var väldigt få i Buenos Aires som såg ut så i slutet av 80-talet. Repressionen jag levde med var alltså samhällelig, och det var på grund av den som jag behövde lämna. Jag tror att om jag hade stannat där, hade jag inte varit där jag är idag. Men det är viktigt för mig att poängtera att min migration påbörjades långt innan jag rörde mig fysiskt. 

När jag kom till Spanien märkte jag att det fanns en elitistisk föreställning om argentinare som gjorde att jag inte blev direkt utsatt för rasism. Folk pratade istället om andra invandrare med mig. För mig var det helt oacceptabelt även om det inte var riktat mot mig. Men jag inte led inte så mycket personligen av rasismen i Spanien, bara kanske på en byråkratisk nivå.

Jag flyttade till Sverige för fyra och ett halvt år sedan, men innan dess hade jag rest hit med min partner Sara flera gånger. Vi kände därför folk här sen innan, och hamnade direkt i det queera communityt. Jag är så tacksam för det, och har nästan aldrig känt av rasism eller aggressivitet mot min identitet här. Med det sagt har jag märkt att bara det faktum att jag är sydamerikan gör att folk behandlar mig annorlunda. Jag talar inte svenska och inte heller mycket engelska, vilket villkorar mitt liv och skapar en rasifierande situation. Och när jag pratar om rasifiering pratar jag också om min könsidentitet. Men jag lever praktiskt taget i det queera communityt, och har inte riktigt haft direkta erfarenheter av rasism i Sverige än så länge, även om jag såklart har kunskap om det som händer runt omkring mig. Men jag är bekväm här, och har haft väldigt mycket tur.

Soledad. Foto: De LaGrace Volcano.

Valeria: 

Jag har nog mer ett svenskt perspektiv, då jag kom hit som väldigt liten och inte minns något av det. 

Det tog väldigt lång tid för mig att inse att jag kommer från arbetarklassen. Jag upplever att jag blir rasifierad, och också exotifierad på en massa sätt, utifrån det. På grund av att man är butch så vill folk liksom ha en, men tillskriver en samtidigt många saker. Jag känner igen mig mycket i Soledads berättelse, då jag också blev bedömd av andra innan jag själv hade ord för det. Det handlar både om min egen familj, men också om rasism.

Jag växte upp på ett litet ställe, där jag blev utsatt för både rasism och homofobi, men också ett särskilt slags våld utifrån att jag blev läst som kille.

Valeria Bergmontt

Som tonåring blev jag kicker, och alla trodde att jag var en kille fram till att jag var kanske 16. Innan dess hängde jag bara med mina kickerskompisar, där jag kände en stark identitet och fick plats. Det var en väldigt fin frihet där. Det var också i de sammanhangen som jag för första gången fick se en slags vulgär femininitet som jag åtrår än idag. Alltså en vulgär femininitet som mest av allt handlar om klass. När jag blev äldre var det detta som krockade, att klasstillhörigheten blev tydlig. Nu är det som om folk tänker vissa saker om mig kopplat till rasism och klass. Jag blir pålagd en latinostereotyp, och blir också begärd utifrån det. Folk tänker liksom att man ska dansa och vara passionerad.

Jag märker också av rasismen utifrån hur jag blir läst av poliser och samhället, och hur jag blir utsatt för repression på grund av det. Med min butchidentitet, med mina partners, flickvänner eller kompisar blir det tydligt hur jag drabbas av det. Jag växte upp på ett litet ställe i Småland, där jag blev utsatt för både rasism och homofobi, men också ett särskilt slags våld utifrån att jag blev läst som kille. Nu när jag är äldre har jag lyckats hitta allierade, och jag har haft turen att träffa folk jag känner mig vacker, trygg och lugn hos utifrån min butchidentitet. Men det har varit en jättelång väg dit. 

Valeria. Foto: De LaGrace Volcano.

Soledad:

Jag är ju 10 år äldre än dig, men jag håller med om att känna sig bekväm, hur man idag kan se bakåt och förstå hela den resan, hur man läser hur andra läser en, och hur man lär sig att se sig själv i andra.

När jag började gå till gayklubbar i Buenos Aires, så fanns det ingen plats där för lesbiska eller butchar. Gayscenen var för manliga homosexuella, men lesbiska femmes var välkomna, för att de brukade vara vän med gaykillarna. Jag upplevde alltid en svårighet med att få komma in på dessa ställen, på grund av min maskulinitet. Jag blev utstött för att jag inte var en gayman: det fanns ingen plats för butchar, för tvivel, i gayvärlden. Man såg knappt några öppna transpersoner på den här tiden heller, då de var väldigt utsatta av polisen. Istället för queera ställen, med queera identiteter, behövde jag söka mig till sammanhang som var mer underground, liksom mer punk, mer… Mer det som Valeria pratade om med kickers, och den gruppen av marginaliserade personer där hon började känna sig bekväm. 

När jag träffade Sara i Barcelona, utsattes hon för det motsatta. Det fanns en väldigt stor misstro bland butcharna och det queera community mot henne för att hon var blond, vacker och femme.

Genom att rasifieras är det som att det finns en empati inom communityt. Det är fantastiskt att bo i ett område som det här.

Soledad Aznar

Jag tror att min erfarenhet av Sverige har präglats av att jag hela tiden bott i områden där det bor mycket invandrare. Idag bor jag i Flemingsberg i Stockholm, där jag tillsammans med Sara förmodligen är en av de vitaste. I det här området har jag inte träffat så många queera personer, men jag är säker på att de finns, trots att folk generellt är ganska normativa ur den aspekten. Men genom att rasifieras är det som att det finns en empati inom communityt här. Det syns på mig att jag är migrant, och jag är queer och konstig, och på grund av den empatin har jag inte upplevt någon diskriminerande behandling. Det är fantastiskt att bo i ett område som det här. Jag kan inte tala för hur det är att bo i ett svenskt och vitt område, eftersom jag inte har den erfarenheten. 

Valeria: 

Jag kom in i queervärlden via radikalfeminismen, och kan verkligen känna igen bilden av femmes, som fanns även där. Jag kanske inte passade så bra in, eftersom jag var butch och det var helt fel att ha den slags lesbiska identitet. Men femmes var ju ännu längre ner i hierarkin, och var inte välkomna. 

Jag vet inte hur det skulle vara för mig om jag inte hade växt upp här, då jag ju har erfarenheten av att bli utsatt för rasism hela livet. Men kanske hade jag varit friare då. Att bli rasifierad, att aldrig få välja en egen identitet, finns i min bank av erfarenheter. Jag har aldrig varit tillsammans med en annan rasifierad person, och jag märker att det blir en stor rasistisk krock på grund av det.

Jag har varit tjock och arbetarklass hela livet, och det finns ett sånt förakt för det.

Valeria Bergmontt

Jag blir fortfarande läst som en invandrarkille, och har varit med om att tjejer blir varnade för mig av randoms på stan, som tänker att jag är kriminell. Andra kanske tror att jag säljer droger. Jag slutade liksom rulla cigaretter, då det blev helt omöjligt av den orsaken. Jag lever alltid med en väldig oro för dom jag är ihop med, särskilt om de är vita och femmes, för att jag vet att det kan hända dem saker bara för att de är med mig. Jag vet att jag inte ska tänka så, men det är så det känns. Jag vet att det kan hända saker, enbart utifrån att jag rasifieras, att folk ifrågasätter och utsätter mig för rasistiskt våld. Tjejerna som jag har varit ihop med blir utsatta för ett mer sexualiserat våld, och då kan jag ibland få en känsla av att det handlar om att folk tänker att jag typ är som en kille. Det blir som att de tänker att de ska förnedra mig. 

Att vara både tjock och brun tillför fler lager, som såklart handlar om klass. Jag har varit tjock och arbetarklass hela livet, och det finns ett sånt förakt för det. Det blir en jävla röra av allting. Men jag känner just att jag aldrig lyckas komma bort från hur andra läser mig hela tiden. 

En sista sak jag vill ta upp är skadlig maskulinitet kopplat till butch och rasism. När jag var tonåring höll jag på mycket med våld, vilket jag tänker handlar om att jag var fast i en skadlig maskulinitet, som handlade om att jag behövde använda mycket våld utifrån att jag blev rasifierad.

Soledad: 

Jag kan verkligen förstå det som Valeria säger, och tänker att butchidentiteten ibland kommit att handla mer om marginalisering än queerhet. Det blir som att en del av butchidentiteten är aggressivitet, som att det kommer med paketet. 

Har ni någon butchförebild?

Soledad: 

Jag har alltid fascinerats av och beundrat Chavela Vargas.

Valeria

Jag beundrar henne med, men också Leslie Feinburg och Stormé DeLarverie. Soledad är också en förebild för mig då hen är äldre, och har spännande, viktig och fantastisk erfarenhet som jag kan spegla mig i.

Soledad:

Åh, tack för det!

Valeria

Och folk tror ju ofta att jag är du när jag är i Stockholm.

Soledad

Ja, det har hänt mig att folk tror att jag är du också, haha!

Etiketter:


Fortsätt läsa

Könsregimen: Förstå mig våld av Andria Nyberg Forshage

Poeten och teoretikern Andria Nyberg Forshage går i en nyskriven dikt i dialog med poeten, konstnären och aktivisten kari edwards.

Läs mer

Könsregimen: Svenska butchmemoarer – ett samtal om klass, stil och femmes

Kontext träffade två av Sveriges mest namnkunniga butchar, Valeria Bergmontt och Soledad Aznar för ett samtal om deras erfarenheter av att växa upp, leva och älska som butch -- en position i skärningspunkten mellan marginalisering och queerhet.

Läs mer