Könsregimen

Så uppfann väst en kvinna – ett reportage om kolonialism och kön

I det rasbiologiska systemet drogs gränser mellan ociviliserade och civiliserade kroppar. Det gjordes genom rashierarkier, men också genom att definiera vem som var en skyddsvärd kvinna. Kontexts Judith Kiros åker till Sapmi för att undersöka gränsdragningarnas arv och hur könsregimen tar sig uttryck idag. 

Judith Kiros. Bakgrund foto: Vanni Jung Ståhle.

Som barn var jag ofta i kyrkan. Inte nödvändigtvis för att jag eller mina föräldrar var särskilt troende, utan för att de ville att jag skulle förstå vad familjen i stort trodde på. Jag bakade i Svenska kyrkan och målade bilder av Maria i den katolska. Jag gick till den etiopisk-ortodoxa kyrkan för att se min kusin döpas. För mig förknippades Gud och religion med de katolska nunnorna och prästerna på mammas sida – mostrar, kusiner – eller med sångerna i den ortodoxa. Svenska kyrkan vilade illa bland dem.

Men berättelserna var lika. Där var Adam, kött och blod och ben, Guds ande. Där var Eva, skapad av Adams revben, för att han inte skulle vara ensam. Hon kompletterade honom. Hon förstod vad auktoritet innebar, vad lydnad innebar, och till slut även vad svek innebar.

Medan vi reser tänker jag på henne, Eva: kvinna. Smala armar och långa ben. Vit och utan ögonbryn. Hennes ögon har inte mörknat.

Jag hittar en teckning från tvåan i ett gammalt anteckningsblock när jag rensar i min mammas hem. Det här är Eva och Adam efter äpplet: de har på sig tajta manchesterbyxor, t-shirtar i grönt och rött. Trots att jag förknippade kristendomen med min familj, en svart familj, har Adam kort, blont hår. Evas hår är längre, men lika knallgult. Hennes mun är röd, hennes ögon blå. Av någon anledning måste det ha varit självklart.

Judith Kiros. Foto: Vanni Jung Ståhle.

Fjorton år efter att ha ritat teckningen, och två år efter att ha hittat och sedan slängt den, sitter jag på tåget till Luleå. Utanför fönstret är det så mörkt att himlen och fälten smälter samman. Medan vi reser tänker jag på henne, Eva: kvinna. Smala armar och långa ben. Vit och utan ögonbryn. Hennes ögon har inte mörknat. Landskapet – vi passerar kalhyggen, likriktade skogar – påminner om andra platser som direkt eller indirekt formats av en typ av kolonial exploatering. Träden en militär snagg.

Från Uganda till Älvsbyn

Väl framme i Luleå möter jag C., en kvinna som söker asyl i Sverige baserat på sexualitet. Hon har korsat gränser i hemlandet, överskridit dem och hamnat här, i Norrbotten. Från en plats märkt av kolonialismen till en annan.

C. frågar mig när jag kom till Sverige och jag berättar att jag är född här, är ett år äldre än henne. Hennes fem månader gamla barn sitter i hennes knä, och jag passar på att leka med det medan jag ställer mina frågor. Han har knubbiga små händer, som känner efter och fäktar vilt.

C. kom till Älvsbyn i juni. Hon kom dit ensam, och gravid, från Uganda.

– Det var en lång resa. Jag satt där i flera timmar och visste inte var jag skulle hamna. En asylprocess är som en resa som aldrig tar slut, inte förrän du accepteras.

C. är en av många som korsar nationsgränser, dragna över jord och öken och hav, för att ta sig över Fort Europas brutalt höga murar. Hon tillhör gruppen hbtq-flyktingar, som flyr på grund av våld och risk för våld med grund i de här identiteterna. 

C. hade en flickvän hon träffade i Kenya, som hon bodde med, och när det tog slut sökte hon asyl.

– Min mamma tog avstånd, hon berättade för alla vem jag var. Folk ser på dig och ser en syndare. Du lever i skräck.

Så är det också med kroppen: naturen finns, kroppen finns, men vad de betyder, och varför, har med tid, plats och pengar att göra.

C:s upplevelse har sin grund i ett relativt nytt världsbygge.

Under artonhundratalet blev nationalstaten den dominerande konstruktionen vad gällde statsbildning: en suverän stat samlad framförallt kring en viss nationalitet, språk och kultur, med tydligt dragna gränser. Berättelsen om stater och gränser leder framförallt tankarna till Berlinkonferensen, då Afrika styckades upp åt Europa: med grund i floder, resurser, mark. Styckad natur, som genom att delas upp blir annat än natur. Blir administration och resursfördelning. 

Så är det också med kroppen: naturen finns, kroppen finns, men vad de betyder, och varför, har med tid, plats och pengar att göra.

Foto: Vanni Jung Ståhle.

Bebisen drar i sin leksak, påkallar mammas uppmärksamhet, medan hon försöker berätta om sin före detta flickvän. De träffades i Kenya. Hon hade fantastiska ögon.

– Jag fick sparken från jobbet. Jag förlorade allt. Jag kände ingen annan hbt-person, utan gömde mig och försökte anpassa mig.

Den kristna kolonialismens arv

I Uganda säger sig runt 84% av befolkningen tillhöra någon gren av kristendomen. Även C. uppfostrades i ett kristet sammanhang, i en kristen skola, och med skratt i rösten berättar hon om hur hon hittades i samma säng som en vän hon var kär i. I kyrkan samlades folk runt henne och bad för hennes själ. Hon var förhäxad, sade de. De grabbade tag i hennes genitalier och talade om Sodom och Gomorra.

Med kolonialismen i Afrika kom även lagar, bland annat sådana som förbjöd homosexualitet, skriver forskaren Kristen Cheney i artikeln “Locating Neocolonialism, ”Tradition,” and Human Rights in Uganda’s ‘Gay Death Penalty’”. I Uganda valde man att behålla just de lagarna, det brittiska imperiets lagar, vad gällde godkänd sexuell praktik. I vår tid har Uganda också blivit central för den amerikanska evangeliska rörelsen, som har börjat använda sig av Afrika som en stridsplats för djupt konservativ amerikansk kristendom. Den så kallade Uganda Anti-Homosexuality Act, 2014 – som först föreslog dödsstraff för homosexuella handlingar, sedan livstids fängelse – skrevs av politikern David Bahati, som har nära samröre med just den konservativa evangeliska rörelsen.

Kränktes du som svart eller som kvinna? Som svart eller som transperson? Som svart eller som flata, bög, bi?

I Uganda outas hbtq-personer bland annat i tabloider som Red Pepper, med allvarliga konsekvenser. Förutom att förlora arbete, vänner och familj, blir hbtq-personer och aktivister misshandlade, torterade, till och med mördade, vilket tolereras och till och med uppmuntras från statligt håll.

Ofta dras en linje mellan ras och kön, mellan när rasism upphör och något annat och könsrelaterat förtryck uppkommer. Kränktes du som svart eller som kvinna? Som svart eller som transperson? Som svart eller som flata, bög, bi? Det blir ett problem inte bara för lagen – vilken typ av diskriminering pågår? – utan också för den politiska organiseringen. Vems erfarenhet (och fysiologi) blir utgångspunkten för rörelsen?

Hur ska man bevisa att man är den man är?

När C. blev äldre hände väldigt jobbiga saker, berättar hon, utan att gå in på detaljer. Hon säger att hon hatade sig själv, att hon försökte få tag i en psykolog i Älvsbyn, att det tog väldigt lång tid. Hon ville dö, berättar hon.

– Men jag har ett barn nu. Som lyssnar på all min skit. Han fattar ingenting, men han lyssnar, han är min kompis just nu. Jag har ingen annan.

Medlemmarna i den RFSL-grupp C. är med i kommer bland annat från Nigeria, Zimbabwe, Afghanistan. Trots olika bakgrund, kulturer och erfarenheter förväntas de alla resonera kring sin identitet på ett sätt som stämmer in i hur Migrationsverket anser att hbtqi-personer bör göra.

Jag frågar Karin Andrén, Migrationsverkets presskommunikatör, om fall som C:s.

– Vi får höra om många olika sorters trauman… och försöker ge den sökande möjlighet att utveckla sin berättelse i en trygg miljö, svarar hon i ett mejl.

Frågorna som ställs kan vara till exempel: ”Vad skulle du riskera vid ett eventuellt återvändande till ditt hemland, kopplat till din sexualitet?” och “Hur fick du dina bröst?”

Kort sagt: gränserna mellan civiliserade och ociviliserade kroppar drogs bland annat med hjälp av kön. 

För C. är intervjuerna med Migrationsverket svåra, svettiga, och hon vet inte hur hon ska berätta om vad som har hänt henne. Hur ska man bli trodd? Hur ska man bevisa att man är den är man säger att man är? Hur ska en svensk myndighet bedöma hur en sexualitet tar sig uttryck, och vad det har för konsekvenser, i en plats som inte är Sverige?

Begreppen vi använder oss av för att organisera oss kring sexualitet och könsidentitet – hbtq – utgår från en förståelse av kön som utgår specifikt från det västerländska könssystemet. Med kolonialismen kom nämligen inte bara lagar och regelverk, utan också ideologier. Det betyder inte att andra könssystem inte inkluderade till exempel kvinnor och män, utan att berättelsen om koloniserade människor och platser framhävde deras kön och sexualitet som felaktigt ordnad. Kort sagt: gränserna mellan civiliserade och ociviliserade kroppar drogs bland annat med hjälp av kön. 

Svarta kvinnors underliv och genitalier undersöktes och visades upp, ibland på scen, framför en betalande publik.

I sin bok The Biopolitics of Feeling argumenterar forskaren Kyla Schuller för en förståelse av ”kön” i väst som avhängigt av artonhundratalets rasideologier. Kvinnan som vi förstår henne, menar hon, är ett rasifierat koncept, ett som grundar sig i att vissa kroppar kan uppvisa en annan sorts känslighet, formbarhet och fysik än andra kroppar. Med grund i kvinnliga, amerikanska läkare från artonhundratalet, och deras syn på svarta kvinnor, menar hon att kvinnan konstruerades kring ett ideal som handlade om mottaglighet: en riktig kvinna känner och är känslig.

Men vad är då en svart kvinna? Hon kan inte tydligt särskiljas från mannen eller det maskulina. ”Den evolutionära idén om tydliga skillnader i manligt och kvinnligt,” skriver Schuller, ”det vill säga som speciella åtskillnader i fysiologi, anatomi och mental funktion, ansågs vara någonting endast de mest civiliserade hade uppnått, och var alltså i sig en rasbaserad hierarki.” Svarta kvinnors underliv och genitalier undersöktes och visades upp, ibland på scen, framför en betalande publik. 

Jag ber C. att berätta vad en gräns betyder för henne och förväntar mig en kritisk kommentar. Men hon säger:

 – Jag tänker på att man är trygg där.

Ingen kan ta en när man är bakom rätt gräns.

Den vita kvinnan som den enda kvinnan

I kolonierna användes det västerländska könssystemet för att definiera vilka som föll utanför eller mellan gränserna och som därför ansågs kunna utstå en annan typ av brutal, misogyn exploatering. På rätt sida av gränsen fanns den borgerliga, vita ciskvinnan som skyddsobjekt och symbol. Under artonhundratalet blev hon ett vapen: hennes utsatthet i kolonierna, eller på plantagen, ursäktade massmord och terror. 

Hon var Eva, svekfull, men i grunden mannens egen. Hon är fortfarande landets moder, med det långa, ljusa håret, och en kropp som håller sig till samma fiktiva, hårt dragna, och hårt försvarade gränser som nationalstatens.

Ingången är medicinsk och resultatet publikt: afrikanska kvinnors testosteron mäts, deras kroppar inspekteras, och avgörs sedan av Internationella friidrottsförbundet vara “biologiskt manliga idrottare av kvinnligt kön”.

Schuller landar i slutsatsen att rasifieringen av kön – eller rasifieringen som i grunden utgör konceptet ”kvinna” i det västerländska könssystemet sedan länge – också gör termen feminism problematisk. Den utför ett arbete som i sin tur handlar om att skydda en kategori, en i grunden vit (det vill säga rasbaserad) kategori, som bara kan existera genom att andra faller utanför den. Kön som även en rasbiologisk konstruktion betyder alltså att exempelvis svarta kvinnor inte utsätts för sexism och rasism, utan att “kvinnan” produceras som ett resultat av både patriarkatet och rasismen.  

Den sydafrikanska friidrottaren Caster Semenya, och nu senast de namibiska tonåringarna och idrottarna Christine Mboma och Beatrice Maslingi, har förhindrats från att tävla i sport på grund av höga testosteronnivåer. Det är orättvist, menar man från bland annat Internationella friidrottsförbundets håll, att de ska tävla i sporter för ”kvinnor” när de har så pass andra förutsättningar. Även här är ingången medicinsk och resultatet publikt: afrikanska kvinnors testosteron mäts, deras kroppar inspekteras, och avgörs sedan av Internationella friidrottsförbundet vara “biologiskt manliga idrottare av kvinnligt kön” (SVT 22/06/2019).

Foto: Vanni Jung Ståhle.

Men när jag pratar med C. kan jag inte låta bli att känna att Schuller har en naiv ingång till praktisk organisering. Vi lever i en tid efter kolonialismen, i en värld som anammat och formats av dess ideologier, språk och politik. Den kan inte tänkas bort.

Det går inte att återställa världen till ett tidigare tillstånd, tänker jag utanför Migrationsverket i Boden. Snön biter i kinderna. Att till exempel idealisera prekoloniala könssystem riskerar i sig att bli en sorts kolonial praktik – att beskriva dem som sinsemellan likadana, och dessutom oproblematiska, är inte bara en förenkling, utan visar på ett grundläggande ointresse för relationen mellan makt och kön.

Det understryker Evan B. Towle och Lynn M. Morgan i ”Romancing the Transgender Native: Rethinking the Use of the ‘Third Gender’ Concept”. De lägger till att sådana grova antropologiska läsningar av andra kulturer bli ett sätt att, som vit hbtq-person, framstå som mindre vit, som en del av någonting ursprungligt och organiskt. Ett Eden före fallet, innan Evas ögon ljusnade och blev blå. Istället för att förstå kulturer innan kolonialismen som komplexa, som platser där makt och ägande fanns, där exploatering uppkom enligt andra gränsdragningar, framstår samhällena som statiska och närmare naturen.

De nya gränsvakterna

Bodens gränser har dragits genom försvaret, med militärbaracker och vapenövningar. Nu är det också byggt runt en annan typ av försvar, ett som har udden riktat mot de som försöker ta sig in i Sverige. Handläggarna blir gränsvakter. Som C., i ett nytt och märkligt landskap, när hon möter sin den instans som ska bedöma henne. I mejlkonversationen med Migrationsverkets presskommunikatör frågar jag hur kommunikationen mellan de asylsökande och handläggarna går till, och hur man undviker eventuella kulturella förväxlingar.

– Vi försöker i möjligaste mån att använda oss av hbtqi-certifierade tolkar och vi har även ordlistor som kan underlätta, lyder svaret.

På toppen av en backe i närheten står en skylt: ”Tillträde förbjudet för utlänningar.” Sådana fanns lite överallt i Norrbotten, markerade militära skyddsobjekt. Jag skakar snö från skorna, illa klädd för vädret, som vanligt. En utlänning, men också inte, med kalla och stumma tår.

I norr finns flyktingarna, ofta de som kommit hit för att fly kolonialismens konsekvenser i syd – klimatförändringar, krig, koloniala lagar om kön och sexualitet. Men här finns också dem som drivits från sina egna marker – samerna som blivit interna flyktingar i ett Sverige som gör anspråk på deras mark. 

Man ska anpassas, omformas efter den styrande makten, lägga ifrån sig sitt eget språk och sina seder. Man ska inspekteras och kategoriseras.

– Sverige har ett ansikte utåt och ett annat på hemmaplan, säger konstnären Anders Sunna, när jag möter honom i hans studio i Jokkmokk. Det bryr ju sig om ursprungsbefolkningen i andra länder, och var med och tog fram ILO-konventionen 169 om ursprungsfolk rättigheter, men skriver inte på. Istället har man hållit på att utreda i trettio år.

Anders Sunna. Foto:Foto: Vanni Jung Ståhle.

När Anders Sunna pratar om vad den samiska ursprungsbefolkningen har utstått i Sverige – tvångsförflyttningar, språkförbud, påtvingad assimilering, rasism – blir även de koloniala taktikernas gränslöshet uppenbar. Man ska anpassas, omformas efter den styrande makten, lägga ifrån sig sitt eget språk och sina seder. Man ska inspekteras och kategoriseras. På kart-och-bildenheten vid Uppsala universitetsbibliotek kan man fortfarande söka på och hitta bilder av nakna samiska kvinnor, insamlade från Rasbiologiska institutet.

– Man tänker ju på det han Oxenstierna sade, att vi ska ha ett eget Västindien i norr. Det var ju fyrahundra år sedan, men det gäller fortfarande.

När Anders Sunna interagerar med människor ur ursprungsbefolkningen i andra delar av världen uppstår igenkänning och förståelse. Man har formats av liknande krafter. Det gör man fortfarande. Det är en drivande motor inom kolonialismen: den underbygger och försvarar nationsgränsen, samtidigt som den är gränslös. Den sträcker sig ut – mot andra länder och kulturer och platser – och vänder sig inåt, till det egna folket, den egna industrin, den egna kvinnan.

Gränsdragningen återfinns i Migrationsverkets frågor till asylsökande hbtqi-personer, och håller borta de som flytt från forna kolonier, de vars berättelser om kön och sexualitet därför är andra.

Känner du till något om hur homosexuella lever i Sverige, och har du tagit kontakt med någon organisation för hbtq-personer här?


Vill du opereras?


Vad har du för hormonnivåer?

C. berättar att hennes tid i Sverige har varit präglad av lättnad, men också av tvivel. Hon hamnade så långt norrut att allting är vitt: inga gröna fält, som i hemlandet, utan snö och kyla. Man vill hälsa på alla, säger hon, men folk undviker henne på gatan. De vänder om när de ser henne. Ibland följer hon efter dem med barnvagnen.

– Varför vill de inte säga hej, tror du? Hon höjer på ögonbrynet. Hennes leende är cyniskt.

Bilden av den vita kvinnan har använts både för att utnyttja henne och för att legitimera övergrepp mot de som inte levt upp till hennes kriterier – de koloniserade, de arbetande kvinnorna.

Just nu befinner sig C. mellan gränser, är varken innanför Sveriges eller utanför Ugandas. Hon konfronterar nya, och dubbelt så många, murar. Här i Sverige, i samma område som tagits från folk som Anders Sunna, finns som sagt flyktingarna. Deras kroppar och sexliv hamnar under lupp på Migrationsverket, där det västerländska könssystemet än en gång etableras. Där en kvinna som C. kanske inte passar in.

Jag tänker på min teckning av Eva i manchesterbyxor – de klarblå ögonen. Den röda lilla munnen. Hon gömmer sig i “kvinnan” än idag. 

Bilden av den vita kvinnan har använts både för att utnyttja henne och för att legitimera grova övergrepp mot de som inte har levt upp till hennes kriterier – de koloniserade, de arbetande kvinnorna. Men Schuller har rätt när hon pekar på delaktigheten från kvinnornas sida. En skyddad kategori är, trots allt, ett skydd. Att stå vid Adams sida, om än underkastad honom, är ändå att vara höjd över de andra.

Hur kategorin “kvinna” utformats i väst är delvis grundat i rasbiologiska konstruktioner. Det lever fortfarande kvar idag – genom vilka kvinnor som anses värda att skydda och vilka som antingen helt skrivs ur kategorin, eller anses hota den.

Målet med politisk organisering kring kön kan inte vara att skydda den kategorin, utan att upplösa den. Att utgå från världen som den ser ut för att omskapa den till vad den bör vara. 

Detalj från Anders Sunnes ateljé. Foto:Foto: Vanni Jung Ståhle.


Fortsätt läsa

Kultur: Palestina, mars 2024

Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet  sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober  under folkmordet […]

Läs mer

Politik: Kontexts samtal om fred på Kulturhuset inställt

Idag, den 8 mars, skulle Kontext ha hållit i ett samtal om fred och feminism på Kulturhuset i Stockholm. Nu är samtalet inställt.

Läs mer

Dagbok 2022-2026: Jag ser barnen i Rafah och tänker att vi är skyldiga dem något

I helgen talade Kontexts Elina Pahnke på en Palestinademonstration. Här publicerar vi talet.

Läs mer