Könsregimen

Gränsvakterna – Så har de könade gränserna dragits i Sverige

Hur är bygget av nationalstaten sammanlänkat med hur kön har konstruerats? Kontexts politiska redaktör Silas Aliki tar oss på en resa genom skogar av dildos, militarism, Sapmi och kvinnoroller för att undersöka vilka värden och symboler som skyddar nationens gränser.

Silas Aliki. Foto (bakgrund): Vanni Jung Ståhle.

1. Stridskuken

Doften av otvättad tonåring ligger tung i tältet. Det är sommaren 2006, jag har nyligen ryckt in för att göra värnplikten,det är natt och jag har just vaknat. Det är en ovanligt varm sommar, och många av de unga människor som sover runt mig har röda utslag på kroppen eftersom vi trots värmen måste bära reglementerad utrustning, i form av skjorta, jacka och stridsväst under dagtid. Vi är här för att vi ska lära oss skjuta för att döda, och vi ska lära oss förstå att i sista hand måste man vara beredd att offra livet, både sitt eget och andras, för att skydda fosterlandets yttre gränser.

en bild fotat innifrån en bil. man ser förarens rygg till vänster . utanför vindrutan ett snöigt landskap.
Foto: Vanni Jung Ståhle.
Foto: Vanni Jung Ståhle.

Nätterna är fuktiga, därför turas vi om att elda i tältkaminen på nätterna för att torka dagg och svett. Jag sover nära eldvaktens plats och vaknar när kaminluckan smäller till när mer ved läggs in. Att lägga på en pinne eller två på brasan brukar inte räcka för att hålla en vaken i den timme som postpasset pågår, så de flesta sysselsätter sig med något annat. Killen som nu sitter på vedtraven täljer på någonting. Jag tittar på honom en stund, sen somnar jag om.

Det är vad som bara kan beskrivas som en dildo i trä, grovt tillhuggen, försedd med ett sorts handtag, och med ett konstnärligt försök till ollon och ådror. Under den första pausen frågar jag vad han ska ha sin träpenis till.

Morgonen efter hjälps vi åt att packa ihop tältet. Det lilla som är kvar av vedhögen lastas på en bil och vi gör oss redo för att fortsätta fältveckan. När det sista läggs ner i ryggsäckarna, ser jag killen som täljde spänna fast vad jag först tror är ett vedträ på utsidan av sin väska. Lite senare, när vi börjat dagens marschpass, hamnar jag bakom honom och ser vad det var han slöjdade fram under natten. Det är vad som bara kan beskrivas som en dildo i trä, grovt tillhuggen, försedd med ett sorts handtag, och med ett konstnärligt försök till ollon och ådror.

Under den första pausen frågar jag vad han ska ha sin träpenis till. En löjtnant hör vår konversation och kommer till killens undsättning. Han förklarar att det är en stridskuk och att det för med sig tur och krigslycka att ha sådana. Under resten av veckan dyker fler och fler upp, fastspända utanpå killarnas ryggsäckar. Snart vandrar jag i en skog av flisiga trädildos. 

Var slutar manskroppen, och var börjar uniformen? Var slutar uniformen, och var börjar nationen?

Killarna i plutonen, uppfödda på krigsfilmer, sjunger emellanåt den världskända marschvisan från filmen Full Metal Jacket, scenen där sergeant Hartman instruerar de nyinryckta soldaterna: “Du ska ge ditt vapen ett flicknamn, för detta är den enda fitta ni kommer att få framöver.”  I de rytmiska vrålen This is my rifle/This is my gun/This is for fighting/this is for fun/, där man omväxlande ska röra vid sin kuk och sitt vapen, undrar jag om inte männen omkring mig känner att det finns någon konflikt mellan att jämföra sitt könsorgan med en automatkarbin, och vad det säger om deras relationer till både sina egna och andras kroppar. Var slutar manskroppen, och var börjar uniformen? Var slutar uniformen, och var börjar nationen? Jag skriver “Sabina” på tejpen som sitter på min karbin under en rast. 

Femton år senare googlar jag ”stridskuk”. Det visar sig att Armémuseum bevarat en av dem, och dessutom lagt upp ett fotografi av den i sitt digitala arkiv. Under bilden står:

bild på en träfallos
Stridskuk tillverkad av värnpliktiga soldater under 2008. Foto: Armémuseum.

”Träskulptur i form av en penis försedd med handtag i rotting. Stridskuken tillverkades av värnpliktiga soldater under 2008. Syftet med att tillverka föremål av detta slag var att de skulle symbolisera det egna förbandets manliga potens, som kopplades till egenskaper som kraft och aggressivitet. Som företeelse ger stridskukarna inblick i idealiseringen av den manliga heterosexualiteten och de värderingar kring kön och sexualitet som präglat den militära miljön.”

2. Gränssoldaterna

På perrongen där nattåget till Luleå avgår ifrån står det vanliga klientelet. Det är senvår och de vandrare som annars tar det här tåget är utbytta mot vita stockholmare som ska norrut för att njuta av skidåkning. Några är soldater på väg tillbaka till nästa vecka på kasernen.

På nattåget uppstår alltid frågan om vilken kupé resenären ska sorteras in i. Trebäddskupéerna, som är de bekvämaste i en rimlig prisklass, är binärt könsuppdelade, för män respektive kvinnor. När jag ska resa löser jag oftast situationen genom att boka sexbäddskupé istället, där alternativet ”Mixad” finns. Det är trängre, varmare och svårare att sova med fem istället för två potentiella snarkare, men jag tycker oftast det är värt det för att slippa stressen med att få min könstillhörighet ifrågasatt. Gränser upprättas, som så ofta, på ett ögonblick i sådana här könade utrymmen. 

Vem som hör till och vem som inte gör det avgörs snabbt, genom att titta på frisyrer, kroppsdelar, klädsel, röstläge, kroppsspråk. Disciplineringen från majoritetssamhället finns alltid där. Tvåkönsmodellen framställs ofta som det mest stabila vi har, det är biologin, dumbom, men i verkligheten kräver upprätthållandet av den ett ständigt patrullerande. Alla måste delta aktivt i disciplineringen, oavsett om det är på varuhusens könssegregerade toaletter eller i det offentliga samtalet.

Var och en, hur obetydlig man än känner sig, är en gränssoldat i cistemet, i patriarkatet. Att könsgränserna är lika konstruerade som nationalstatsgränserna är ingenting som spelar särskilt stor roll i sammanhanget. De kommer också att upprätthållas med våld.

3. Moder Svea

Efter Gävle, som snabbt passeras, följer tåget Norrlandskusten nästan hela vägen upp till Luleå. Mellan städerna är det mest skog, men ju längre norrut vi kommer, desto mer ser omgivningen ut som ett industrilandskap. Marken är rakad, rötterna är uppslitna. Vi är på väg in i det som blivit gruvindustrins, skogsbolagens och kraftverkens land, men vi är också på väg in i Sveriges mest militariserade landsända, präglad av svensk kolonialpolitik och kriget om gränser.  

Militarism kan beskrivas som “tänkesätt och åtgärder som hör samman med en målsättning att ha en stark militär makt och beredvillighet att på ett aggressivt sätt använda den för att skydda eller gynna sina nationella intressen”. Militarismen har också ofta knutits samman med föreställningar om maskulinitet och potens, och en skyldighet att skydda de som inte kan skydda sig själva, kvinnor och barn. 

Den norske forskaren i statsvetenskap Karsten Friis har, i sin bok Stat, nation och värnplikt, argumenterat för att den allmänna värnplikten är den plats där nationen och staten möter varandra. Staten är då hela det maskineri som genom ett absolut våldsmonopol upprätthåller gränserna, såväl de som dragits på marken som de som dragits i lagboken. Genom värnplikten, som ofta har varit en plikt enbart för dem som tilldelats manligt kön vid födseln, menar Karsten Friis att nationalstaten, föreningen av nationen och staten, både uppstår och görs till varje manlig medborgares angelägenhet. Upprätthållandet av gränsen är på samma gång upprätthållandet av sig själv som man.

Kvinnornas uppgift i upprätthållandet av både nationalstaten och dess folk var att bära och föda de nya medborgarna. I denna process skapades också konstruktionen Moder Svea, den svenska nationen personifierad.

Ett av de centrala elementen i militarismen är också samspelet mellan den som ska skydda och den som ska skyddas. Kön görs här tydligt till något som en enskild har i förhållande till nationalstaten – är du någon som befinner dig innanför dess gränser och som behöver beskyddas så är du en kvinna, är du någon som står vid gränsen med vapnet riktat utåt för att beskydda det som finns bakom dig är du en man. I det ljuset ska också värnplikten som en initiationsrit förstås. När du gör lumpen blir du både man och svensk, genom att genomgå ett stålbad av vapenträning och exercis, men också genom att lära dig känna lojalitet och kärlek till din nationalstat. 

En viktig del i denna process historiskt ägde rum med början under 1600-talet. Den gamla makten, symboliserad av den manliga kungen tillsatt med Guds nåde, började då ersättas av kvinnliga symboler. Tanken var att de nya fria männen skulle känna samma kärlek till sin nation som till kvinnan de älskade, och att denna kärlek skulle kallas nationalismen. Det hade den dubbla funktionen att piska upp kärleken till sitt land, som tidigare snarare varit en kärlek till Gud och kungligheten, och att reducera faktiska, levande kvinnor till den roll hon fortfarande spelar i den nationalistiska föreställningsvärlden – moderns. Kvinnornas uppgift i upprätthållandet av både nationalstaten och dess folk var att bära och föda de nya medborgarna. I denna process skapades också konstruktionen Moder Svea, den svenska nationen personifierad. Hon brukar gestaltas som en sköldmö, det vill säga, en kvinna som deltog i strid, och hon har därför ofta med sig ett svärd och en sköld med de tre kronorna på. Hon blev en så stark symbol att hon sedan 1905 pryder vårt riksdagshus. 

4. Lapistan

Luleå, lulesamiska Julevu, är slutstation för en del av nattågen norrut. Luleå är också en centralort i den militarisering av Norrbotten som pågått under flera århundraden som en viktig del av koloniseringen av Sapmí, som tidigare kallades Lappland. Här ligger Norrbottens flygflottilj, F21. Den är liten i en internationell jämförelse, men här genomförs ofta enorma internationella övningar med militär personal från i stort sett hela världen. Majoriteten av västvärldens arméer har tillåtits korsa den hårdbevakade nationsgränsen för att öva här.

Några som har protesterat mot hur Norrbotten och Sapmi används för krigsverksamhet är Jan Englund och Bertil Bartholdsson, aktiva i nätverket Nato ut ur Norrbotten. De tar emot i en stor gul trävilla som också huserar Vänsterpartiet Norrbottens lokaler. På väggarna sitter affischer från lägret War is here, som hölls 2011 för att protestera tillsammans mot de stora, återkommande övningarna. Bertil Bartholdsson bjuder på fika, latte med kanel och hembakta bullar.

– Vi vill ju visa att det finns några i Norrbotten som inte är överens med de här övningarna, säger Bertil Bartholdsson.

en bild på två personer.
Bertil Bartholdsson och Jan Englund. Foto: Vanni Jung Ståhle.

Den största militära flygvapenövning som någonsin genomförts i Sverige ägde rum i NATO:s regi år 2009 på samiska marker. Övningen kallades för Loyal Arrow, alltså lojal pil.  Det antimilitaristiska nätverket OFOG, som deltog i protesterna mot Loyal Arrow använde sig av färgen rosa som en strategisk markering. “Vi använder färgen rosa eftersom det är en stark och tydlig färg som syns bra – perfekt för att exponera militarismens destruktivitet och våldskultur. Genom att markera krigsindustrin rosa avväpnar vi den, och avslöjar militarismens logik som det ljug det faktiskt är”, skrev nätverket på sin hemsida i samband med övningen. Rosa är en starkt symbolladdad färg identifierad med femininitet och queerkultur, många gånger motsatsen till de patriarkala föreställningsvärldar som präglar militära sammanhang.  Syftet var helt enkelt att åstadkomma en symbolisk kastrering.

– Sen har vi ju Vidsel också, säger Jan Englund menande.

Vidselbasen är numera Europas största militära övnings- och provområde, där vapenindustrier från hela världen är välkomna att testa vapen innan de tas i produktion. Innan området blev hela världens militära lekplats, beskrev den svenska staten platsen som “en väldig obebodd yta”. Problemet var bara att ytan inte var obebodd. Den ligger inom tre olika samebyars område. De samiska markerna används alltså för att provspränga all världens skarpladdade fallosar, innan de sätts i storskalig produktion för att kunna släppas över andra platser, driva andra människor på flykt.

– Den här hotbildsretoriken som används för att legitimera upprustningen skapar bilden av att vi är i fara, och då gör rädslan att människor accepterar den här militariseringen, säger Jan Englund. 

– Och det här sättet att upprätthålla den europeiska gränsen med taggtråd mot klimat- och krigsflyktingar, det kommer att påverka hur vi ser på våra medmänniskor och sen underlätta fortsatt upprustning.

Under Loyal Arrow målade NATO och värdlandet Sverige upp ett scenario om ett land där övningskriget skulle äga rum. Landet beskrevs i övningsmaterialet som ”en ickedemokratisk, revolutionär nation och ett träningsläger för terrorister”. Det fiktiva landet för övningen kallades Lapistan, en fusion av orden ”Lappland” och ”Afghanistan”.

5. Håll gränsen

Det finns en plats på jorden, där solen aldrig ler
Den platsen heter Boden, dit vill jag aldrig mer
– Marschvisa för värnpliktiga

Resan mellan Luleå och Boden, lulesamiska Suttes, tar en dryg halvtimme. I södra Sverige är Boden mest känt som staden dit en stor del av alla värnpliktiga skickades under hela det kalla kriget. Här skulle den svenska nationalstatens gräns, och dessutom dess järnmalmsproduktion, skyddas, men många av de svenskar som med våld skulle skydda gränser på andra platser, som i Afghanistan och på Balkan, utbildades också för uppgiften i den lilla staden. 

en bild på en byggnad. runt om syns snöigt landskap
Väktarskolan i Boden. Foto: Vanni Jung Ståhle.

Att vara man är ett helt koppel av beteenden, intressen, ordval, och sexualiteter, någon som är beredd att dö för att skydda “kvinnor och barn”.

Hit har tusentals unga män skeppats för att, som forskaren Karsten Friis påtalat, införliva försvaret av nationen i sin egen könsidentitet som man. Moder Sveas oskuld skulle bevaras med hjälp av de artilleripjäser som står uppställda i en krans runt Boden. De unga männen lär sig hur de ska förhålla sig både till henne, och till de kvinnor av kött och blod som de förväntas bilda par med.

Nationen och kärnfamiljen måste skyddas både mot yttre och inre fiender därför att det är de här ramverken som bevarar maktens ordning intakt.

Pojkarna skulle förstå att det här med att vara man, det är inte bara en fråga om vilken kropp, könsceller eller hormonnivå någon har. Att vara man är ett helt koppel av beteenden, intressen, ordval, och sexualiteter, någon som är beredd att dö för att skydda “kvinnor och barn”. Vem han ska försvara sina kvinnor mot kan variera, men det är alltid någon som inte inkluderas i det könade och rasifierade nationsbygget. Den cisheterosexuella, vita kärnfamiljen blir därför en sorts spegling av nationalstaten. Nationen och kärnfamiljen måste skyddas både mot yttre och inre fiender därför att det är de här ramverken som bevarar maktens ordning intakt. Rasifierade och queera andra hotar därför ständigt att rasera de symboler och värden som kapitalet behöver för att kunna operera ostört.

två människor står och pratar i snön, bredvid en skoter. runt om en snöigt landskap.
Silas pratar med Kerstin Öberg som arbetar bland annat med att köra skotertransporter i Saltoluokta. Foto: Vanni Jung Ståhle.

Moder Svea som en allegori till nationen Sverige levde under ett par decennier efter andra världskriget, i skymundan. Den bilden har dock fått en ny renässans med den växande nationalismen. Numera är det ofta Europa som skildras som en kvinna. Ett övertydligt exempel såg vi i mars 2019, när det polska konservativa magasinet wSieci (Nätverket) hade ett omslag där Europa framställdes som en vit kvinna som fick sina kläder, den europeiska flaggan, avslitna av bruna manshänder under rubriken “Den islamiska våldtäkten på Europa.” Bildspråket är detsamma, men förövaren är ny. Försvaret mot den nya fienden sker också på delvis nya sätt.

Foto: Vanni Jung.

Förr i tiden fanns skyltar runt Boden, och andra städer i Norrbotten. ”Tillträde förbjudet för utlänningar”, stod det på engelska, ryska och tyska. De skyltarna är borta från större delen av stan sen länge. Den militära gränsbevakning som utfördes av en majoritet män i Boden är nämligen numera kraftigt bantad. Som kompensation har staten ersatt de förlorade arbetstillfällena med en annan statlig gränskontrollant – Migrationsverket. Här jobbar nu både män och kvinnor med att kontrollera vem som till slut ska få passera gränsen och etablera sig i det svenska samhället. Många av de gamla kaserner som tidigare var fyllda av motvilliga värnpliktiga har också fått göra ny tjänst som flyktingförläggning, där i många fall lika motvilliga människor som tvingats fly inhysts.

Myndighetsbeteckningen har förvisso förändrats, men arbetsuppgifterna är desamma: håll gränsen men istället för med artilleripjäser, gör det med Utlänningslagen.

Många av de asylsökande här är hbtq-personer som flyr från godtyckliga fängslanden, korrigeringsvåldtäkter, andeutdrivning och våldsamma mobbar. I Sverige utsätts de för en annan typ av våld när myndigheterna ska avgöra om de får skydd undan förföljelse eller inte. De får sin könsidentitet och sexualitet ifrågasatt, tvingas redogöra för sina trauman i detalj inför likgiltig myndighetspersonal, och genomgår helt godtyckliga bedömningar av vem som är hbtqi-person och inte. 

Det måste fortfarande avgöras vem som hör till och vem som inte gör det, och de senare måste hållas borta. Myndighetsbeteckningen har förvisso förändrats, men arbetsuppgifterna är desamma: håll gränsen men istället för med artilleripjäser, gör det med Utlänningslagen. 

6. Gränsöverskridarna

Hur kön och sexualitet har spelat roll i koloniseringen av urfolk på olika platser i världen har professorn i historia Gunlög Fur ägnat stora delar av sin forskarkarriär åt. I sin artikel Gränsöverskridande kvinnor och svenska män – Kön och sexualitet på gränsen mellan samiskt och svenskt i tidigmodern tid tittar hon särskilt på hur kön och sexualitet användes som maktmedel av den svenska centralmakten när Sapmí skulle göras svenskt. 1600-talet, var, skriver Gunlög Fur, en tid där nya hierarkier, inklusive den mellan könen, skulle befästas. All sexualitet som inte ägde rum inom äktenskapet skulle bestraffas hårt.

Energibolaget Vattenfall AB äger totalt 15 vattenkraftverk i älven. Vägen från Jokkmokk till Saltoluokta passerar först ett av de mindre av dem, Akkats, som är känt för den målning, Dörrarna västerut, som konstnärerna Bengt Lindström, Lars Pirak och Lars J:son Nutti målat på dammluckorna och det omgivande kraftverket. På dammluckorna syns nåjdens öga och Sarakka, en av de viktiga akkorna, en grupp särskilda gudinnor i den samiska tron. Målningarna är vackra, men det är också något som gör ont med att använda just det samiska bildspråket och historiska referenser just på en kraftverksdamm. Som om staten velat måla över sitt övergrepp på naturen.
Foto: Vanni Jung Ståhle.

De nya konstruerade könshierarkierna kopplades också ihop med lagstiftning. Särskiljande, könad klädsel var ett krav, där kvinnor som exempelvis klätt sig i manskläder kunde dömas för att ”ha bedrivit offentligt gäck och begabberi med Guds ordning och det heliga äktenskapsståndet”. Det vill säga, personer som hade hånat eller överträtt de konstruerade könsgränserna med sina kläder, yrkesval eller relationsformer kunde straffas. Koloniseringen av Sapmí innebar att tvinga också samerna att inordna sig i de nya hierarkierna. 

När Carl Lapps kropp skulle göras i ordning för begravning upptäckte de som skulle ta hand om kroppen att Carl, som i hela sitt liv uppfattats som man, hade en kvinnligt kodad kropp. Upptäckten skapade kaos – hur skulle kroppen hanteras?

Som exempel på hur staten agerade just för att upprättålla gränserna mellan både olika konstruerade kön och olika konstruerade raser redogör Gunlög Fur för ett rättsfall från 1694. Det året avled en person bosatt i Västerås som var registrerad under namnet Carl Lapp.

När Carl Lapps kropp skulle göras i ordning för begravning upptäckte de som skulle ta hand om kroppen att Carl, som i hela sitt liv uppfattats som man, hade en kvinnligt kodad kropp. Upptäckten skapade kaos – hur skulle kroppen hanteras? Myndigheterna landade i att Carl Lapp skulle begravas utanför vigd jord, ett för tiden mycket hårt straff. 

Carl Lapp måste, skriver Gunlög Fur, på många sätt ha varit en gränsöverskridare. Dels genom sitt byte av so­cial könsroll, men också genom att korsa en etnisk gräns. Tillnamnet Lapp antyder att hen var av samiskt ursprung och det väcker spekulationen att könsrollsbytet kan ha skett just då också gränsen mellan en sa­misk och en svensk samhällstillhörighet kor­sades. 

Även om det var kriminaliserat att överskrida de statligt konstruerade könsrollerna, hade inte andra könsöverskridare dömts lika hårt som Carl Lapp. Hens samiska bakgrund måste ha spelat roll för domens hårdhet, skriver Gunlög Fur.

Carl Lapps liv, och kanske framförallt hens död, visar på bräckligheten som finns inbyggd i könshierarkin. Bara genom att leva sitt liv, och sen dö, lyckades hen röra upp stora delar av de hierarkier som byggde på könsbinaritet, vithet, kontroller och skarpa gränsdragningar. Carl Lapp utmanade dem alla. 

7. Kärleksobjektet

Norra polcirkeln passeras söderifrån strax innan infarten till Jokkmokk, på lulesamiska Jåhkåmåhkke. Ortsnamnen är skyltade på både samiska och svenska. 

Jokkmokk har en mångbottnad historia som utgångspunkt för koloniseringen av Sapmí. Det var också här som kung Karl XI under 1600-talet beslutade att staten skulle etablera en fast marknadsplats, i syfte att stärka statens position i norr. 

Henrik Blind kommer från Tuorpon sameby, är gruppledare för Miljöpartiet i Jokkmokk, och engagerad i samiska rättighetsfrågor. Han sitter på en pall utan ryggstöd i lobbyn på Hotel Åkerlund, mitt i centrala Jokkmokk. Här beskriver han hur grunden för hans engagemang  består i en kärlek till de marker han och hans familj brukat i generationer. 

en person står i ett snöigt landskap.  tittar in i kameran.
Henrik Blind. Foto: Vanni Jung Ståhle

Den kärlek Henrik Blind pratar om skiljer sig skarpt från den nationalistiska kärlek som svenska män skulle uppmuntras till att känna inför sin nation, sin kvinna, sin Moder Svea. 

– Det kärleksobjektet, säger Henrik Blind, är ju något konstruerat. Den typ av kärlek som jag pratar om, den utmanar hela den västerländska sättet att se på naturen som en ekonomisk resurs att exploatera. 

Någon har tänt en brasa i den öppna spisen. Hotellets ägarinna kommer förbi och hälsar, hon och Henrik Blind har känt varandra länge. Jokkmokk är litet.

– Gränser har på alla olika sätt påverkat vårt folk negativt. En gräns är ett mänskligt tankemonster. Jag tillhör de samer som blev tvångsförflyttade, mina förfäder bodde i norra Sverige och flyttades från Karesuando ner till Norge, så jag är ju på ett sätt en tredje generationens flyktingbarn. Det gör att jag känner väldigt starkt med de människor som är på flykt, detta att veta att jag har mina rötter någon annanstans. Vi lever ju på det sättet vi alltid har gjort, det vill säga, renen bestämmer våra flyttmönster. Och renen har ju förstått att gränser är ett påhitt, de ska inte påverkar hur man rör sig. Men det blir administrativt för oss människor som följer renarna, som vid gränsövergångar måste visa att vi är renskötare och har rätt att röra oss, fortsätter Henrik Blind.

 Samerna tvingades assimileras in i andra maktordningar, och med det gick många av de sätt som tidigare funnits att organisera religion, levebröd, kön, sexualitet, och familj på förlorade. 

Samma vite man som har ett automatvapen som könsorgan, och som kan tänka sig att offra sitt liv för att skydda den vita kvinnan, tar de nya marker han vill införliva i sitt territorium med våld.

Men att påpeka det handlar inte om att framställa ursprungsfolk som något mer naturligt, romantiskt jordnära, något enklare och sannare som kom innan den civiliserade kultur som vi nu lever i. Professorn Chris Finley, som specialiserat sig inom queera urfolksstudier, har argumenterat i sin artikel Decolonizing the Queer Native Body (and Recovering the Native Bull Dyke) att det snarare handlar om att förstå att heteropatriarkala strukturer är ett verktyg som använts i koloniseringsprocesser för att skapa vissa väldigt specifika system av hierarki och skillnad. Den kristna, europeiska civilisationen konstruerade de specifika idéer om vithet och åtskillnad mellan kön som på grund av imperialismen kommit att dominera stora delar av världen idag. 

Därför, argumenterar Chris Finley, skulle de koloniala strukturer som idag präglar världen falla samman utan de heteronormativa idéer om kön och sexualitet som präglar dem. Dessa strukturer präglar inte bara kolonisatörens relation till de människor som lever på platsen han koloniserar, utan också hans relation till själva marken, skriver hon vidare. Landet inordnas i den heteropatriarkala logiken genom den berättelse om upptäckt, penetration och ägande som präglar den vite mannens relation till den mark han stjäl. Samma vite man som har ett automatvapen som könsorgan, och som kan tänka sig att offra sitt liv för att skydda den vita kvinnan, tar de nya marker han vill införliva i sitt territorium med våld. 

Henrik Blind återkopplar till hur samebyns marker numera utnyttjas på Vidselbasen av den internationella vapenindustrin. Som en grym förlängning av den svenska koloniseringen, utnyttjas nu kärleksobjektet, de marker Henrik Blind talar med sådan värme om, på ett sätt som han och de som kom före honom inte avsett. 

– Det känns väldigt sorgligt att de här markerna som har brukats av generationer av samer ska bli en grogrund till att testa avancerade mördarvapen som skapar lidande långt borta, säger han. All den här kärleken vi har haft till markerna vänds emot någon annan.Vi drabbas ju naturligtvis inte lika hårt, men det är ändå på våra marken det här sker, och att våra marker används i det här syftet, utan att vi ens kan påverka det, säger Henrik Blind. 

8. Horisonten

Vägen går vidare längst Luleälven.  

Sjön Langas. Foto: Vanni Jung Ståhle.

Till slut landar den vid den lilla hamnen intill sjön Langas strand. Den som kommer ut en bit på sjön, och tittar norrut, tittar rakt in i Stora Sjöfallets nationalpark. Gränserna mellan det snaggade industrilandskapet och de naturreservat som staten har bestämt ska finnas kvar för renskötsel och turism är skarpa här. Våldet sticker i ögonen.

För den som står där och tittar, blir det snabbt uppenbart att dessa gränser, som så många andra, är konstruerade. De kan alla tvingas att upphöra, på samma sätt som de en gång drogs.

På andra sidan den frusna sjön skymtar Svenska Turistföreningens fjällstation Saltoluokta. Härifrån kan man ta sig upp på fjället med skidor eller skoter. Den som gör det kan, klara dagar, se ut över resterna av Stora Sjöfallet, som inte längre är ett vattenfall utan ett kraftverk, det också. Men den som tittar ser också horisonten, bergen som alltid legat här, den ser tydligt hur de av människan konstruerade gränserna har delat av landskapet för att kunna utnyttja dess resurser för energiutvinning och turism. 

två hus, omgivna av träd och snö.
Huset är en del av Saltoluokta sameviste. Vanni Jung Ståhle.

För den som står där och tittar, blir det snabbt uppenbart att dessa gränser, som så många andra, är konstruerade. De kan alla tvingas att upphöra, på samma sätt som de en gång drogs.

Pendelbussen mellan gällivare kebnat – Busslinjen heter Linje 93 Gällivare – Kebnats – Stora Sjöfallet – Ritsem. Foto: Vanni Jung Ståhle.

Etiketter:


Fortsätt läsa

Politik: Skona oss från omsorgsrasismen

Inskränkningar av aborträtten i USA, statliga attacker mot HBTQ-personers liv i Ungern. Socialdemokraterna i Göteborg föreslår familjeplanering och demografiska analyser för att stoppa gängkriminaliteten. I land efter land attackeras nu de reproduktiva rättigheterna.

Läs mer

Kultur: Pyttesmå saker – första maj-dikt av Felicia Mulinari

Poeten Felicia Mulinari skriver en dikt till första maj, om kolonialism, solidaritet och motstånd.

Läs mer

Kultur: Diktsvit om att springa ifrån Stockholms skinheads

Channa Riedel läser Mara Lees “Till godheten”, en diktbok som ställer frågor om metaforer, språk och disciplin.

Läs mer