Nu — men också då av Jon Aagaard Gao

historien tvinnad i mina senor kan jag inte språket till på andra sidan jorden går någon runt med min näsa 

på skolvägen 11B hade alla raka näsor 

vit hy 

blont hår 

kanske hade någon bruna ögon 

men aldrig så mörka som mina 

jag låtsades vara kär i grannpojken 

för det skulle man vara 

lågstadiet 

i deras rasistiska skämt fick jag utrymme att finnas till det fanns språk för att göra mig annorlunda 

mellanstadiet 

minns jag knappt 

högstadiet 

det sas något om homosexuellas rättigheter 

jag tänkte att det var viktigt men förstod inte att det var jag 

transhistoria fanns inget språk till 

något slags saviour complex var det enda jag hade 

gymnasiet 

nytt namn 

lärarna vågade aldrig säga pronomen alls 

även när språket fanns där 

de sa Jon där det borde varit ett pronomen 

Jon-Jon-Jon-Jon 

gymnasiet 

vi hängde på tumblr 

vi fick ett nytt språk 

där lärde vi oss om Transgender Day of Visibility och Trans Day of Remembrance 

en för gemenskapen 

en för sorgen 

vi tog plats med vår sorg 

men framstod mest som obegripliga 

nu 

Instagram har lärt mig allt 

Alok Vaid-Menon 

Travis Alabanza 

Danielle Brathwaite-Shirley 

Coyote Park

(ska jag fortsätta skriva namn 

blir det bara en namedrop av mina vänner) 

transhistorien 

är längre än någon människa kan beskriva men vi är många som försöker 

nu 

har vi fått nog 

vi vill inte ha synlighet 

vi vill ha våra syskon vid liv 

nu 

men också då 

det är en rörelse 

inte en trend

Jon Aagaard Gao är poet och konstnär som arbetar med text på alla sätt och vis, foto, film, zines, performance, queera handlingar och interaktioner. Enligt läsare skriver hen bland annat hyperintensivtinyourfacekärleks-dikter. Hen är också en del av transzinet drömsyskon och konst- och klubbkollektivet fake daughter.

Etiketter: Könsregimen, Poesi