Poeten Jon Aagaard Gao diktar om dåtid, framtid och motstånd.
historien tvinnad i mina senor kan jag inte språket till på andra sidan jorden går någon runt med min näsa
på skolvägen 11B hade alla raka näsor
vit hy
blont hår
kanske hade någon bruna ögon
men aldrig så mörka som mina
jag låtsades vara kär i grannpojken
för det skulle man vara
lågstadiet
i deras rasistiska skämt fick jag utrymme att finnas till det fanns språk för att göra mig annorlunda
mellanstadiet
minns jag knappt
högstadiet
det sas något om homosexuellas rättigheter
jag tänkte att det var viktigt men förstod inte att det var jag
transhistoria fanns inget språk till
något slags saviour complex var det enda jag hade
gymnasiet
nytt namn
lärarna vågade aldrig säga pronomen alls
även när språket fanns där
de sa Jon där det borde varit ett pronomen
Jon-Jon-Jon-Jon
gymnasiet
vi hängde på tumblr
vi fick ett nytt språk
där lärde vi oss om Transgender Day of Visibility och Trans Day of Remembrance
en för gemenskapen
en för sorgen
vi tog plats med vår sorg
men framstod mest som obegripliga
nu
Instagram har lärt mig allt
Alok Vaid-Menon
Travis Alabanza
Danielle Brathwaite-Shirley
Coyote Park
(ska jag fortsätta skriva namn
blir det bara en namedrop av mina vänner)
transhistorien
är längre än någon människa kan beskriva men vi är många som försöker
nu
har vi fått nog
vi vill inte ha synlighet
vi vill ha våra syskon vid liv
nu
men också då
det är en rörelse
inte en trend
Jon Aagaard Gao är poet och konstnär som arbetar med text på alla sätt och vis, foto, film, zines, performance, queera handlingar och interaktioner. Enligt läsare skriver hen bland annat hyperintensivtinyourfacekärleks-dikter. Hen är också en del av transzinet drömsyskon och konst- och klubbkollektivet fake daughter.
Swisha till:
Den här dikten låter sig inte skrivas Kanske för att det är jag som skriver den Kanske för att det inte är du som skriver den Kanske för att stumheten är för stor Och det inte går att skriva sig ut ur den Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är […]
Den palestinsk-franska författaren Karim Kattan skulle nyligen hålla en presentation på en konferens. Han ombads att inte nämna Palestina. I den här essän reflekterar han över vad uppmaningen egentligen betyder.
Poeten Judith Kiros såg, en nu raderad, tweet av Israels premiärminister Benjamin Netanyahu och skrev denna dikt.