Kampen mot gränser med Bella Demhat Jämsén

Bella Demhat Jämsén står på en scen. 

I bakgrunden spelas pianomusik. Hon reser sig, sträcker ut sin kropp och hittar en resväska, fylld av vackra kläder. Sedan lindar hon in scenen i plastfolie. Hon skriver på plasten: borders. Sedan skriker hon.

– Gränser, kroppar, kön. 

Så presenterar Bella Demhat Jämsén själv tematiken i hennes konst. 

Men det är också en beskrivning av vad som spelat roll i hennes liv. 

Hon kommer från Kurdistan, har bott i Stockholm i fyra år.

– Erdogan har stämplat hbtq-personer som terrorister. Varför? För att vi inte säger ja till hans politik, eller ser ut som hans slags personer. Han försöker förverkliga sitt system på det sättet. De försöker göra personer likadana , för då kan han ha mycket mer kontroll över dem, säger Bella Demhat Jämsén och fortsätter: 

– Hbtq-communityt där, och i Kurdistan, har alltid sagt att vi aldrig kommer att vara samma. Vi är färgglada, vi har så många olika typer också i vårt community – så många sorts kvinnor, så många sorts gay. 

“Du kan inte göra så”. “Du måste vara mer kvinna”. “Du måste vara mer man”. Allt det där är gränser, förklarar hon. 

I sitt performance byter Bella Demhat Jämsén kläder och säger: Jag slåss mot alla jävla gränser. 

– Det är inte bara landsgränser. Det finns könsgränser, kroppsgränser, samhällsgränser, familjegränser. När du letar efter dem börjar du upptäcka gränser överallt. “Du kan inte göra så”. “Du måste vara mer kvinna”. “Du måste vara mer man”. Allt det där är gränser, förklarar hon. 

Tillslut river hon sönder plasten, mitt i det där ordet. Borders.

– Jag har levt med alla de gränserna. I arton år var jag tyst. Men tillslut kan du inte bo inuti det här fängelset. För det blir också ett fängelse inuti dig. Jag började leta efter vem jag var, hur jag var, vad jag gör. Och jag började krossa gränserna. 

Hon gjorde det bokstavligen när hon kom hit. I Sverige trodde hon att hon skulle hitta sitt andra hemland. Det blev inte riktigt så. Istället reste sig nya murar. 

– När jag har sökt asyl är jag inuti de här landsgränserna, och är inte tillåten att lämna den här platsen. Jag är på utsidan, samtidigt som jag är i ett fängelse. 

När hon upptäckte hur asylsökande hbtqia-personer behandlas i Sverige började hon protestera. Hon påbörjade en hungerstrejk . Bella Demhat Jämsén krävde bland annat att deportationerna av hbtqia-flyktingar skulle stoppas. Att transpersoner på flykt ska få vård under asylprocessen. Och att LMA-korten, som används som id-handlingar under asylprocessen, ska vara jämbördigt med en legitimation, så att asylsökande får större möjligheter att komma in på gym, barer och institutioner där de behöver identifiera sig. 

– De drar upp gränser för att säga vad som är deras, säger Bella Demhat Jämsén.

Hon kommer från en plats där människor alltid har kämpat och protesterat mot förtryck. 

I hennes nya land har flera av hennes landsmän kriminaliserats.  

– I Sverige kallas en massa kurdiska personer för terrorister. Svenskar måste lära sig av kurder hur man kämpar. Regeringen här är lite för liberal för det. 

Jag började leta efter vem jag var, hur jag var, vad jag gör. Och jag började korsa gränserna. Det är som världens största orgasm. 

Det som varit helande för Bella Demhat Jämsén är att berätta sin historia genom konsten – via hennes performance och som dj. 

–  Jag är inte narcissist, men jag lärde mig så tidigt hur man krossar gränserna. Jag började leta efter vem jag var, hur jag var, vad jag gör. Och jag började korsa gränserna. Det är som världens största orgasm. 

Hon fortsätter att ifrågasätta den svenska statens behandling av transpersoner och av människor som har ett skyddsbehov. Och hoppas att fler kommer att göra det med henne. 

– Varje dag är jag i den här gränsprocessen: Det här är dina gränser – och du kan inte korsa dem. Varje dag lever jag med det. Könsgränserna, och att vara asylsökande, påverkar mig varje dag. Det är inte i mina händer. Någon annan kommer och avgör hur hela mitt liv ska bli. Det här traumat för mig längre bort från samhället. Men jag tänker ändå säga: att jag vet hur man krossar gränserna, och hur man slåss mot systemet. Snälla, alla, det spelar ingen roll om du är asylsökande eller trans eller inte. Gränserna splittrar oss. Och när vi krossar dem kommer vi att blir enade.