Vad händer med fängelserna under corona?

Hur känns det i isoleringen? Kanske känner du dig inlåst? Kanske du, likt Ellen DeGeneres, skojat om att det är lite som att sitta i finkan?

Mångmiljonären och komikern satt i sitt palatsliknande hem i början av april och gjorde de första heminspelningarna av sitt teveprogram när hon drog till med: ”Självisolering är lite som att sitta i fängelse, jag har haft på mig samma kläder i tio dagar och alla här är gay”.

Kritiken mot uttalandet gjorde att klippet togs ner från hennes youtubekanal, men hon är knappast den enda som har jämfört självisolering med fängelsevistelse. 

För många fria nyliberala subjekt är denna plötsliga inskränkning av ens frihet plågsam. För andra med mindre privilegier – de som exempelvis saknar ett gräddfilsmedborgarskap, en kropp som kan röra sig mellan platser och rum utan motstånd, eller bara en jäkla massa pengar – är denna plötsliga plåga och aningslöshet lika skrattretande som våldsam.

Men vad kan vi avtäcka här? Vad kan vi lära oss om vad fängelse är, och vad det inte är, i ljuset av corona?

”Det är nästan som att coronaviruset är designat för att döda de som samhället håller inlåsta.”

Jerry Metcalf

Skillnaden mellan coronakarantän och fängelsevistelse

”Nej, din coronakarantän är inte som att sitta i fängelse. Jag hade gjort vad som helst för att byta plats med dig just nu”.

45-åriga Jerry Metcalf har suttit i fängelse i Michigan USA sedan 1996 då han dömdes till mellan 40 och 60 års fängelse för ett dubbelmord. Han skriver för The Marshall Project, en ideell organisation för journalistik om straffrätt: ”Visst, du är fast i ditt hus eller din lägenhet. Men förhoppningsvis har du familj, vänner eller nära och kära med dig, kanske ett älskat husdjur. (och om inte så har du i alla fall wifi!)”.

Andra saker som skiljer en coronakarantän från fängelser, skriver Jerry, är tillgången till badrum och kök. Själv delar han badrum med 96 medfångar och cell med minst en annan person. Tillgången till hygienprodukter är dålig på fängelser runt om i världen, för att inte tala om handsprit och liknande. Från flera platser rapporteras dessutom att just dessa produkter dras in från fängelsekiosker.

I Sverige drogs permissioner och besök in redan i mars på landets institutioner, vilket har lett till upplopp, rymningar och strejker. I brist på fysiska träffar har fångar på bland annat Irland istället blivit erbjudna videosamtal med sina närstående. Flera organisationer i Sverige har krävt samma av Kriminalvården, med hänsyn till framförallt barn till frihetsberövade, dock utan framgång.

Repression och motstånd inuti fängelser

Permissioner och besök av närstående har kraftigt begränsats eller helt dragits in för fångar i alla länder i ett försök att begränsa smittan. Som följd har strejkerna, upploppen och rymningsförsöken varit otaliga i Latinamerika, Mellanöstern, Afrika, Asien, Nordamerika och övriga Europa.

Dessa motståndshandlingar kan delas in i de som riktar sig mot den strängare isoleringen och bristen på kontakt med omvärlden, de som riktar sig mot de bristande möjligheterna till social distans och rimlig sjukvård, och de som riktar sig mot båda.

”I det nuvarande läget kan ett tre månaders fängelsestraff innebära ett dödsstraff i praktiken”, säger Angela Davis, forskare, aktivist och kritisk tänkare som har varit med och lagt grunden för rörelsen för avskaffandet av fängelser, under ett samtal om coronapandemins påverkan på social mobilisering som hölls i början av april.

Eller som Jerry Metcalf skriver: ”Det är nästan som att coronaviruset är designat för att döda de som samhället håller inlåsta.”  

Svarta och andra som rasifieras som icke-vita är dessutom överrepresenterade i fängelser världen över, en siffra som bara står i proportion till det rasistiska förtryck som verkar i den globala kapitalismen.

“Varför släpps hundratusentals fångar nu? Har stater världen över drabbats av en plötslig känsla för mänskliga rättigheter?”

Ylva Emel

Kritik mot fängelser i samband med corona

Det är inte bara de mest inbitna fängelsekritikerna som nu höjer rösterna. Många varnar nu för att både fängelser och flyktingförvar är växthus för spridningen av covid-19. När smittan väl kommer in är det mycket svårt att kontrollera den på grund av trängseln.

Många institutioner har både omsättning på de frihetsberövade som ibland avtjänar korta straff på bara några månader och dessutom personal som riskerar att både ta in smittan och att ta med sig den hem.

Även om fängelser skiljer sig åt världen över är trängseln ett återkommande problem. Därutöver finns det ingen kapacitet att vårda de som insjuknar. Ett exempel är Walter Ance, 63, intagen på Rikers i New York state, USA, som dog av covid-19 handfängslad till sin säng efter 13 månaders väntan på rättegång.

I Sverige har Kriminalvården hittills bekräftat 6 fall av covid-19, de flesta omkring Stockholm. Än så länge finns det fortfarande kapacitet att isolera alla fångar som uppvisar symtom. I Sverige hålls frihetsberövade personer i väntan på rättegång dock alltid helt isolerade, vilket är en historia i sig som föranlett internationell kritik sedan 1990-talet eftersom det liknas vid tortyr. (Du kanske minns ASAP Rocky sommaren 2019?)

Stater släpper ut fångar

Sedan pandemins start har stat efter stat släppt stora delar av sin fängslade befolkning. Både Iran och Turkiet har släppt omkring en tredjedel av ländernas frihetsberövade(!),

50 000 respektive 100 000 personer. 30 000 har släppts i Indonesien och 11 000 i Colombia. Även Indien, Bangladesh, Pakistan, Algeriet, Etiopien, Tunisien och Egypten har släppt fångar.

Fokus har ofta varit på äldre personer och de i riskgrupper, men även de som avtjänar kortare straff för det som bedöms vara mindre allvarlig brottslighet. Mycket sällan gäller detta politiska fångar, även om de finns i stora antal. I Turkiet är det kanske inte förvånande att allt samröre med kurdiska organisationer diskvalificerar en intagen för frigivning.

De flesta av dessa länder har fruktansvärda fängelseförhållanden med överbeläggning som redan innan coronapandemin ledde till att intagna dog löpande bara av de dåliga livsvillkoren. Men fångar släpps även i länder där det snarare är suicid (även det ett resultat av dåliga levnadsvillkor) som är den vanligaste dödsorsaken på fängelser, däribland Tyskland, Nordirland och Albanien.

I Polen pågår för tillfället arbetet för att släppa närmare 20 000 fångar med fotboja. Storbritannien stretar istället emot strategin med frisläppningar och snabb-bygger mer fängelseplatser, men även där diskuteras idén om att drastiskt minska fängelsepopulationer i annars oanade politiska läger.

”En blick på samhället genom avskaffandet av fängelser leder oss alltid vidare, att tänka bredare. Vi måste tänka på de som är utan bostad. Även om vi lyckas få igenom frisläppningar kommer många bara ha gatan som tillflykt.”

Angela Davis

Mellan fängslad och fri

Varför släpps hundratusentals fångar nu? Har stater världen över drabbats av en plötslig känsla för mänskliga rättigheter? Är det ett klokt sätt att kontrollera smittan och rädda liv? Är detta en chans att mobilisera för oss som motsätter oss idén om inlåsningsindustrin, den bestraffande rättvisan och fängslandets logik?

Effekterna av dessa frisläppningar är ännu svåra att se, men en sak står klar: en stor del av dessa personer har inget boende, ännu färre något arbete eller resurser för att uppehålla sitt liv. Är deras chans till social distansering bättre efter frigivningen?

”En blick på samhället genom avskaffandet av fängelser leder oss alltid vidare, att tänka bredare”, säger Angela Davis. ”Vi måste tänka på de som är utan bostad. Även om vi lyckas få igenom frisläppningar kommer många bara ha gatan som tillflykt.”

På vissa platser, exempelvis i USA, finns en tradition av mutual aid-organisationer,  som jobbar med ömsesidigt praktiskt stöd för nymuckade och fängslade. Solidaritetsrörelsen med fängslade världen över, från fängelser till förvar, har under de senaste månaderna pushat för att släppa alla fångar, inte bara de över en viss ålder eller som dömts för ett fåtal utvalda brott. Mobiliseringen samlas under hashtaggen #freethemall.

“Fängelser är platser för förvaring och bestraffning, men vi måste också förstå att de är platser där staten håller delar av populationen, främst ur den egendomslösa arbetarklassen, under strikt kontroll och påtvingat arbete.”

Ylva Emel

Fängelser, fabriker och tillverkning

Så vad kan vi lära oss om fängelser genom att se på dem i ljuset av coronapandemin?

Fängelser är platser för förvaring och bestraffning, men vi måste också förstå att de är platser där staten håller delar av populationen, främst ur den egendomslösa arbetarklassen, under strikt kontroll och påtvingat arbete. 

I fängelser världen över produceras enorma mängder varor som används både av staten och säljs på marknaden. Arbetet som en del av fängelsestraffet pratas sällan om i den offentliga debatten, men det finns alltid där, på ett eller annat sätt. 

Normalt sätt produceras allt möjligt i fängelser. I Sverige har intagna till exempel tvingats bygga valstugor för partierna, men det vanligaste är att bygga möbler till kommunal verksamhet, tvätteri, plåtindustri, förpackning och textilarbete.

Över hela världen består arbetet som måste utföras av fångarna framförallt av repetitivt industriarbete och kroppsarbete som inte kräver förkunskaper. Arbetet finns där för att, som brittiska Kriminalvården säger; ”lära de intagna att arbeta 40-timmarsveckor” och ska på så sätt verka för att återintegrera fångar in i samhället. Men fängelsearbete kritiseras ofta för att det är okvalificerat arbete som inte vidareutbildar de inlåsta, och såklart, för att lönen är minimal.

I USA görs jämförelsen ofta att den enorma fängelsepopulationen som hålls i detta påtvingade arbete, för så lite som en krona i timmen, bara är en förlängning av det amerikanska slaveriet.

Vad händer med fängelsernas tillverkningsindustri under corona? På sina håll har den avstannat, men på andra håll pågår den i full takt. I USA, Hong Kong, Indien, Tjeckien och Bosnien Herzegovina kommenderas nu den inlåsta delen av arbetskraften att sy upp munskydd, skyddsförkläden eller producera handsprit. På sina håll, som i New York, har de intagna tvingats att gräva massgravar till de som dör i pandemin.

Det vi kan se är att fängelser är fabriker där arbetarna aldrig kan gå hem. Det som produceras är i första hand varor, i andra hand bestraffning i linje med samhällets förhärskande logik att när någon begår ett brott ska de betala något för det, i tredje hand handlar det om förvaring av människor som samhället inte har råd att hjälpa på annat sätt och i sista hand någon form av vård av dessa människor.

Fängelser för bestraffning och vinstintresse

Det är mot bakgrund av denna kedja som vi kan få ytterligare förståelse för olika staters förhållningssätt under coronapandemin. Det fängelseindustriella komplexet skapar stora vinster i USA, och det är detta som väger i vågskålen gentemot de intagnas liv.

Samma underliggande logik  kan även förklara varför Storbritannien, som har den mest privatiserade kriminalvården i Europa, så inbitet motsätter sig frigivningar.

Om produktionsvärdet av fängelserna istället är lägre, och kostnaden för fängelserna större, är det dock större chans att staterna släppt ut stora delar av sina fångar. Speciellt om länderna inte har ett omfattande välfärdssystem som skulle täcka upp dessa nyutsläppta medborgares dagliga behov.

Ansvaret för de intagnas liv ligger inte längre direkt i de respektive staternas händer, inte heller kostnaden för deras mat och säng.

“Straffet som fängelse innebär handlar om tid och om frihet. Det är ditt liv som tas ifrån dig. Inte allt på en gång, utan det utmäts i månader och år och hyvlas av bit för bit.”

Ylva Emel

Om produktionen i första hand handlar om varor, och i andra hand om bestraffning, hur tar denna bestraffning sig uttryck? Fängelse anses ju vara den mest civiliserade formen av straffpåföljd. Det är ju inte kroppsstraff eller dödsstraff.

Straffet som fängelse innebär handlar om tid och om frihet. Det är ditt liv som tas ifrån dig. Inte allt på en gång, utan det utmäts i månader och år och hyvlas av bit för bit. Och under tiden är det din frihet att röra dig som tas ifrån dig, att kunna dela sovplats med vem du vill, att ta en promenad, att gå på dejt, att sitta på en uteservering i vårsolen.

Och det är här vi kan återvända till Ellen DeGeneres, eller någon annan som ovant får känna på begränsningen av rörelsefrihet. För nästan alla i maktposition i världen har denna inskränkning alltid varit en högst hypotetisk sak. Från domare och jurister som utmäter straffen till politiker som lagstiftar. Tills nu?

”Hur kan vi förstå kravet på avskaffandet av fängelser? Det är alltid också ett krav om bostad, uppehälle, mat, åt alla. Ett krav på djupa sociala reformer.”

Ylva Emel

Möjligen är det så, att erfarenheterna av corona kan avtäcka och lära oss, och även denna mest priviligierade klass, något om vad frihetsberövande faktiskt betyder.

Hur kan vi förstå fängelser? Det är inte bara ett straff. Inte bara begränsningen av frihet, att betala en bot med tid ur sitt liv. Det är ett institutionellt sätt att kontrollera delar av befolkningen som inte kan verka i produktionen på ett för samhället fungerande sätt. Det är en arbetsreserv som kostar nästan ingenting som stater och privata företag världen över kan exploatera.

Hur kan vi förstå kravet på avskaffandet av fängelser? Det är alltid också ett krav om bostad, uppehälle, mat, åt alla. Ett krav på djupa sociala reformer. Vi måste förstå att den absoluta merparten av de som hamnar i fängelse gör det för att kapitalismen inte fungerar. Att kräva dess avskaffande är ett sätt att kräva en ny värld. Den kampen har pågått länge och kommer att fortsätta, även #eftercorona.

Ylva Emel är skribent och medarbetare i den för numera nerlagda tidningen Filen, som delades ut på fängelser och anstalter.