På Irans gator är social distansering omöjlig

”Afghaner smittas inte av coronaviruset, det är bara iranierna som gör det,” säger Hamed och skrattar. Han är 14 år och har arbetat på Teherans gator sedan han var sju. Som son till papperslösa migranter från Afghanistan var det fattigdom som drev honom ut på gatorna, samtidigt som jämnåriga barn började i skolan.

Första gången jag träffade Hamed var han tio år. Han ville inte lämna mig förrän jag hade köpt något av honom. Då arbetade han som gatuförsäljare runt Pol-e Karim Khan i centrala Teheran, en plats känd för sina boklådor och kaféer. Hamed väntade utanför kaféerna, där han sålde småprylar och förfalskade spå-kort.

I augusti 2019 berättade han för mig att han planerade att ta sig till London, där hans moster bor. Han arbetade hårt för att spara ihop pengar till smuggel-avgiften. Jag försökte några gånger berätta för honom om den dödligt riskfyllda gränsövergången mellan Iran och Turkiet, det ökända Moria-lägret på Lesbos, datalagringsprorgrammet Eurodac och den havererade asylprocessen i Europa. Inte för att avskräcka honom från hans försök att undkomma den outhärdliga tillvaron som papperslös i Iran, men för att utrusta honom med information om vad han skulle kunna komma att möta under sin resa till Europa.

“För den som saknar ett hem – vad innebär det egentligen att sätta sig i karantän?”

Shahram Khosravi

För bara ett par veckor sedan ringde jag upp Hamed, för att varna och be honom att vara försiktig med anledning av coronaviruset. Han skämtade och sa ”afghaner smittas inte”. Vad annars kunde han ha sagt? Hur kan en gatuförsäljare garantera ”social distansering”? För den som saknar ett hem – vad innebär det egentligen att sätta sig i karantän?

Hamed är ett av tre miljoner barn i Iran som försörjer sig genom att arbeta på gatorna i någon av landets större städer. Nästan hälften av gatubarnen arbetar och bor i Teheran. De säljer blommor, cigaretter och tuggummi till bilister eller resenärer i tunnelbanan.Enligt officiella källor är så många som 80% av gatubarnen i Teheran ”utlänningar,” vilket vanligen innebär att de är papperslösa afghaner.

“Rörligheten och synligheten för stadens allra fattigaste – gatubarn, försäljare, hemlösa – regleras hårt av myndigheterna, och kontrollen blottlägger de iranska städernas strukturella ras- och klass-diskriminering.”

Shahram Khosravi

Rörligheten och synligheten för stadens allra fattigaste – gatubarn, försäljare, hemlösa – regleras hårt av myndigheterna, och kontrollen blottlägger de iranska städernas strukturella ras- och klass-diskriminering. I myndigheternas ögon – och enligt Teherans medelklassinvånare – utgör gatubarnens arbete och närvaro en källa till kaos, en kränkning av stadsbilden. Därför samarbetar kommunen med privata säkerhetsföretag för att förfölja och arrestera de så kallat ”utländska” gatubarnen, som sedan en tid deporteras till Afghanistan.

Den nuvarande krisen har av de iranska myndigheterna beskrivits som en möjlighet att – med deras egna ord – ”samla in” och deportera ännu fler gatubarn till Afghanistan. Efter coronavirusets spridning i Teheran och det snabbt ökade antalet dödsfall, så kom gatuförsäljare och -barn att identifieras av myndigheterna som huvudaktörer i spridningen av viruset. Barnen rör sig genom gatunätet och under jord, utan vare sig ansiktsmasker eller handskar. Nästan alla bor i informella bosättningar i Teherans utkanter, där många människor trängs i små utrymmen med begränsad tillgång till rinnande vatten.

Där Hamed bor får i genomsnitt 400 personer dela på bara tre toaletter och två badkar. Som papperslösa icke-medborgare saknar de dessutom rätt till hälso- och sjukvård. Coronavirusets utbrott har påverkat livet för alla de i staden som står utanför samhällets skyddsnät, inklusive gatuförsäljarna.

”Men reaktionen är inte ny. Krisen har gett myndigheterna möjlighet att intensifiera de angrepp mot gatuförsäljare och -barn som redan har pågått i ett drygt decennium.”

Shahram Khosravi

Den 23 mars meddelade myndigheterna dessutom att – för att förhindra smittspridning – alla gatuförsäljare som dyker upp på gatorna kommer att arresteras. Eftersom deras arbete betraktas som irreguljärt – och egentligen inte alls som arbete – så utesluts de automatiskt från de stödpaket som regeringen erbjuder anställda och (egen)företagare. Osynligheten är ett av villkoren för ”papperslösheten,” vilket nu medför en större sårbarhet inför pandemin.

Men reaktionen är inte ny. Krisen har gett myndigheterna möjlighet att intensifiera de angrepp mot gatuförsäljare och -barn som redan har pågått i ett drygt decennium. På senare år har Teherans kommun satt igång projekt i syfte att ”ta bort hinder vid vägkorsningar” för att ”mildra trafikstockningar” och förenkla bilarnas framkomst i staden. Ett nytt semi-officiellt organ har bildats, i samarbete med polis och privata säkerhetsföretag, vars uppdrag i praktiken handlar om att förfölja de fattiga i städerna, särskilt gatuförsäljare och -barn. Trakasserier, utpressning, plundring och krav på mutor tillhör nu deras dagliga erfarenheter. Deras rörlighet i staden kontrolleras och regleras av staten genom trafiklagar och polis. Det var därmed inte särskilt förvånande att när den så kallade ”corona-operationen” i Teheran inleddes i början av mars, så kom militären, det Islamiska revolutionsgardet, att använda anti-upploppsfordon med vattenkanoner – i syfte att ”desinficera” gatorna.

Men samtidigt som man förhindrar gatuarbetarnas rörlighet – i namn av ”att skydda medborgarnas välbefinnande” – och därmed omöjliggör deras försörjning, så har coronavirusets utbrott inte haft någon större inverkan på den teheranska medelklassens rörelsemönster. Men Hamed vet, trots sin skämtsamhet, att stadens fattiga länge varit väl bekanta med fenomenet ”social distansering,” det vill säga stigmatisering, rasism och uteslutning – långt före coronavirusets utbrott.

Shahram Khosravi är professor i socialantropologi vid Stockholms universitet och koordinator för det tvärvetenskapliga nätverket Critical Border Studies.

Texten publicerades ursprungligen på hemsidan för forskningscentret The Centre on Migration, Policy, and Society (COMPAS). Den är översatt för Kontext av Erik Gunnarsson, med författarens tillstånd.