#EfterCorona

Vi tänker inte gå tillbaka till normaltillståndet

När statsministern hellre talar till nationen än till arbetarna på första maj, behövs en rörelse som kräver mer. Vi vill inte tillbaka till verkligheten som den såg ut innan corona, skriver Elina Pahnke.

Om första maj säger statsministern: det är av underordnad betydelse att detta är arbetarrörelsens högtidsdag. “För en statsminister är det alltid landet först”.

Medelklassen sitter i olika lägenheter och fotar sig själva. De arbetar, trots att att de inte har en arbetsplats, och de vill visa det för världen. Chefen är inte på plats så istället övervakar de sig själva, fyller sina flöden med bilder på hur de minsann fortsätter att knega även när sängen är på armlängds avstånd. Tur att det finns trettio dagars yoga-utmaningar så att kroppen inte faller ihop. Men någonting saknas. Det börjar klia i kroppen. Medelklassen saknar sina mammor i riskgrupp som de ändå inte brukade träffa. Medelklassen drömmer sig tillbaka till normaltillståndet. Visserligen tillbringades den största delen av tiden i hemmet ändå, men vad hände med valmöjligheterna?

Varje dag står Anders Tegnell och pratar om hur kurvan ska plattas ut, men inte ens statsepidemiologen kan svara på när livet ska gå tillbaka till det normala.

Då, för bara ett par månader sedan var allt som vanligt. De rika kunde åka till Alperna på skidsemester och de fattiga kunde städa deras hem. Kollektivtrafiken var inte en plats för smitta, utan markerade bara gränserna mellan innerstad och förorter, mellan ett långt liv och ett kort.

Låt oss slå fast en gång för alla: det normala var skit.

Det normala var at it’s best att åka till ett jobb man hatade och att vara sociala på en lagom lämplig nivå, en lunch med någon gammal vän som man lovat att träffa oftare, en parmiddag där samtalet rörde sig kring vad som fanns på bordet just den kvällen, det var social distansering redan då, fast i en relation man hatade, hopplösa, knegandes, kanske under en illusion om att detta är det bästa vi kan få, en samlingsregering en utredning om marknadshyror, ett vänsterparti som sa att de skulle fälla dem men lät bli, en skräck inför en kommande fascistregering, polishelikoptrarna på Malmös himmel, passkontrollerna, den jävla rädslan,
kommer vi eller någon vi älskar att dö,
kommer Ulf Kristersson att bli statsminister,
kommer vi att kunna samlas eller är folk för trötta och deprimerade,
kommer vi att bli kära,
kommer den vi älskar att skada oss,
kommer vi då att ha råd att flytta, om vi har pengar finns det ens bostäder,
kommer vissa att fortsätta förnekas,
kommer normaltillståndet fortsätta att vara stängda gränser,
kommer vi att vänja oss vid all död,
kommer andra att fortsätta tjäna pengar på dem, de som arbetar men aldrig erkänns, de som ger arbeten åt Frontex genom att fortsätta förvaras, finns det drömmar större än trygga jobb och råd att bo.

“För en statsminister är det alltid landet först”.

Viruset gav statsministern en chans att prata om statens vikt och välfärd, men han valde att vända sig till näringslivet och nationen.

Också för oss som längtar efter folksamlingar och oljud, som saknar att se folk och bli sedda, som tror att det finns någonting absolut oersättligt i det fysiska mötet, är det lätt att bli nostalgisk över andra vårar. Så torftiga är människors drömmar att de i tider av kris önskar sig tillbaka till normaltillståndet. Som att det inte var normaltillståndet som gjorde karantänen farlig, som byggde upp kärnfamiljen och produktionsförhållandena. Återstår bara omdaning.

Statussymbolerna har fallit, det är första maj och jag lovar att det finns större saker att längta efter än att allt ska gå tillbaka till det normala.

Återstår en radiosändning från cyklopen, en bildemonstration i Malmö, röda tyger från tusen fönster, men vad mer, återstår en berättelse som fortfarande ska formas: vi tänker aldrig göra det här till normaltillstånd, uppehållstillstånd som avkräver människor försörjning i ett land som förvägrar människor anställningar, pissiga jävla luncher, nyliberalismens kärleksrelationer, där folk ska älska för att ha råd att bo, återstår en berättelse som inte stannar vid S+L+C, tre partier som gladeligen säljer ut allt det gemensamma, återstår krav som är större än att vädja till en statsminister som hatar arbetare, återstår gränslöshet, nya allianser, andra familjer, återstår att sörja allt vi förlorat, återstår att fira alla segrar. Återstår att krossa nationen, återstår att ge första maj överordnad betydelse som arbetarnas högtidsdag.

Det är det som återstår nu.


Fortsätt läsa

ett landskap som kan beskrivas med skillnad

Læs mere

Bara genom att sluta vara mänskliga kan vi stoppa smittan

Är corona en ekonomisk kris, en hälsokris eller en välfärdskris? Sjuksköterskan Alexandra Starud skriver om hur vi snarare är vittnen till en existentiell kris – där medelklassen måste…

Læs mere
Foto: Elin Aldén

Kontext växer och söker nya medarbetare!

Vill du arbeta tillsammans med några av Sveriges vassaste pennor? Vill du vara en del av att utveckla en medieplattform som är modig, eftertänksam och dessutom kul? Tycker du…

Læs mere