När krisen används för att inskränka demokratin

Det har nu gått 10 veckor sedan Sverige fick sitt första bekräftade fall av covid-19 efter att en person kommit hem från en resa i Wuhanområdet i Kina. Sedan dess har vi, steg för steg, genom en massiv nyhetsrapportering kunnat följa pandemins utbredning. Det tycks knappt längre finnas något politiskt ämne, kulturfråga, aspekt i privatlivet, skämt eller övrigt samhällsperspektiv som inte belyses utifrån coronaviruset som utgångspunkt.

Vårdkrisen i Stockholm briserade när vår gemensamt ägda sjukvård såldes ut och privatiserades, hemtjänstarbetare har gått på knäna i decennier och arbetarklassen har alltid varit trångbodd. De personer på flykt som bor i läger i Grekland var utsatta redan innan viruset. Dessa saker beror inte på covid-19.

Mireya Echeverría Quezada

Naturligtvis är coronakrisen en verklig kris, men vi får inte genom ensidiga nyhetsrapporteringar och frågeställningar låta oss luras att tänka att världen som vi ser den nu är ny. Vår värld är i allra högsta grad densamma och de samhällsproblem som covid-19 nu blottlägger fanns här redan innan. Vårdkrisen i Stockholm briserade när vår gemensamt ägda sjukvård såldes ut och privatiserades, hemtjänstarbetare har gått på knäna i decennier och arbetarklassen har alltid varit trångbodd. De personer på flykt som bor i läger i Grekland var utsatta redan innan viruset. Dessa saker beror inte på covid-19.

När ett samhälle befinner sig i ett exceptionellt tillstånd, och i takt med att oro sprider sig bland befolkningen, kan de politiska diskussionerna och besluten ske i en rasande fart. Kris och kaos har alltid varit utmärkta förutsättningar för att driva igenom politik som annars hade fått gå flera turer i den parlamentariska demokratins korridorer. Det gäller därför att vara uppmärksam på vad som verkställs med förevändningen att det är för allmänhetens bästa.

 Coronabubblan har varit så intensiv att världen bortom covid-19 sakta tycks suddas ut. Beskrivningen av händelseförloppet har följt krisens alla dramaturgiska kurvor för att bana vägen för en berättelse om ett samhällsklimat som nästintill vädjar om tuffa ledare och tuffa beslut.

Mireya Echeverría Quezada

Den politiska och ekonomiska makten, medias rapportering, men även allmänhetens användning av sociala medier har i växelverkan spelat upp en nästintill perfekt dramatisering av coronakrisen som den enda rimliga utgångspunkten för alla samhällsbeslut. Coronabubblan har varit så intensiv att världen bortom covid-19 sakta tycks suddas ut. Beskrivningen av händelseförloppet har följt krisens alla dramaturgiska kurvor för att bana vägen för en berättelse om ett samhällsklimat som nästintill vädjar om tuffa ledare och tuffa beslut.

När statsminister Stefan Löfven höll sitt tal till nationen ville han försäkra det svenska folket om att de beslut som regeringen tar handlar om att begränsa smittspridningen och säkra resurser till sjukvården. För att i nästa mening säga, ”Var beredd på att detta kan pågå under en längre tid, var beredd på att läget kan förändras snabbt”. Två veckor senare la regeringen fram ett lagförslag som skulle – om det hade röstats igenom i dess ursprungliga form – ha gett regeringen ”kraftigt ökade maktbefogenheter för att bekämpa coronaepidemin i Sverige.” Lagen skulle i praktiken bland annat ha gett regeringen fritt spelrum att ta beslut utan de folkvaldas, det vill säga riksdagens, godkännande. Och igår kunde vi läsa den goda nyheten att mobildata visar att Stockholmare följt Folkhälsomyndighetens uppmaning att stanna hemma i påsk, något man vet på grund av den mobildata staten har till sitt förfogande för att analysera hur Sveriges befolkningen rör sig i samband med coronvirusets spriding. En nyhet utan tillhörande proportionerliga debatter som borde stöta och blöta vad det innebär. 

Ett utmärkt sätt att sakta begränsa våra tankar och politiska visioner är att trycka på att vi har ett konstant gemensamt yttre hot hängande över oss som vi alla måste anpassa oss till efter särskilda direktiv. Att tvätta händerna och stanna hemma vid sjukdomssymptom är en sak, att inskränka demokratin och den personliga integriteten är en annan. Vilka politiska beslut vill du ska ha tagits om 10 veckor från och med nu? Vad är din önskan för ett framtida samhälle som sträcker sig längre än att det låter sig definieras av en kris? Hur vill du att världen ska ta form #eftercorona?

Fortsätt att stötta den journalistik du vill ha genom att följa oss i våra kanaler, dela vårt innehåll och stötta vår ideella verksamhet genom ett bidrag.

Swisha Kontext på 1236 2121 79 eller sätt in ett bidrag genom bankgiro 5347-1249. Du kan även bli månadsgivare på Patreon!