#EfterCorona

Bara genom att sluta vara mänskliga kan vi stoppa smittan

Är corona en ekonomisk kris, en hälsokris eller en välfärdskris? Sjuksköterskan Alexandra Starud skriver om hur vi snarare är vittnen till en existentiell kris – där medelklassen måste förhålla sig till att också dem är dödliga.

Illustration: Jesper Forsberg Landin.

Anledningen till att jag älskar att arbeta med infektionssjukdomar är att de gång på gång berättar om vår totala hjälplöshet som art. Att vi, i vår lilla mänskliga essens mest av allt behöver varandra för att bli till som subjekt. Inte förrän vi ses och definieras i möten oss emellan uppstår vi och blir till. Detta trots att vi gärna vill tro att vi uppstår genom individualism. Att vi blir till genom att anta kapitalismens narrativ om att den som syns finns. Att den som kan skapa ett konceptualiserat jag, virtuellt och IRL, är. Men faktum är att interaktion både är vår premiss och gigantiska akilleshäl.

“Men någonstans mellan tron på vår odödlighet och vårt behov av närhet och gemenskap uppstår så sjukdomen.”

Alexandra Torsell Starud

Det är också därför jag uppskattar engelskans terminologi mer än svenskans i detta fall. Communicable diseases, smaka på det. Där sjukdomen semantiskt presenteras för vad den är, vårt språk. Men alltjämt som människan gärna vill tro sig väsensskild från allt annat liv med förmågan till kommunikation som argument vill vi även gärna urskilja oss som de odödliga. På infektionsavdelningen kommer så detta till sin spets, vi vet att vi inte ska injicera Ritalin i fotens vener, eller åka till det där malariaområdet, vi vet hur HIV smittar och tuberkulos med för den delen. Men någonstans mellan tron på vår odödlighet och vårt behov av närhet och gemenskap uppstår så sjukdomen. Den bebor fingertopparna som rör hud ömt eller hårt, följer med salivpartiklarna som omger ett hårt ord och dröjer sig kvar i tårarna som trots allt måste torkas innan vi alla går under av smärta och längtan.

Så hävdar de, jag säger de för inte var de vi sjuksköterskor som namngav katastrofen på detta sätt, att vi har en ekonomisk kris, en hälsokris, en välfärdskris. Ja, efter dessa dimensioner vill de uppkalla krisen. Men efter dess kärna, vilken är existentiell, formas inga namnförslag. Givetvis får en existentiell kris politiska konsekvenser, eftersom politiken dikterar existensens villkor. Men politiska konsekvenser till trots är krisens epicenter alltjämt existentiell. För plötsligt går det inte längre att skylla sjukdomen på de som missbrukar, åker till Tanzania, är med om sexuella risker eller bor trångt. Plötsligt berör sjukdomen alla, inte minst de som åkt på skidsemester till norra Italien. Inte minst de som hade för vana att förfrämliga inte bara de sjuka och infektionsspridande utan även sin egen svaghet och förmåga till död. Nu är en rimlig tid att acceptera två sanningar: 1. Vi är alla mänskliga 2. Vi har fruktansvärt olika förutsättningar får våra varanden. Men istället börjar också denna smitta och dödlighet skyllas på någon annan.

“De som aldrig beskylls för sin egen sjuklighet fortsätter att förskjuta varje likhet med de som aldrig var tillräckligt försiktiga.”

Alexandra Torsell Starud

Så kommer smittspridningen att tillskrivas förorten medan Stockholms uteserveringar fylls av framförallt vita personer. De som aldrig beskylls för sin egen sjuklighet fortsätter att förskjuta varje likhet med de som aldrig var tillräckligt försiktiga. Mellan odödligheten och den upplevda olikheten från de som dör, ett glas vin i solen. Och är det inte lustigt så säg, att dessa som står fria från anklagelsens ok på så många sätt är exakt samma och lika dem som alltid får uttala sig, står fria att kommunicera sina agendor som om vore detta den enda luft vi kan andas.

Representanter för statens institutioner säger att vi måste socialt distansera oss för att undvika att överbelasta sjukvården. Ett budskap som ekar vidare mellan invånarna. Som om vårdens kapacitet var fördämningen till en damm och inte ett politiskt beslut. Så det är inte konstigt, inte konstigt alls i denna förvridna diskurs, att de som blir patienter kommer till sjukhuset med skammen över att vara droppen som får floden att översvämma vården. Allt medan vår nationalism växer och oavsett vilka dödstal och lågkonjunkturer som presenteras ökar stödet för regeringen.

“Nu beslutar vi som nation oss för att 30 sekunders handtvätt, 2 meter isär och att jobb hemifrån kan skydda oss mot döden. Som om vi inte kände till att vi alla en dag skall dö.”

Alexandra Torsell Starud

På första maj, arbetarnas och underklassens dag, det vill säga, vi som inte kan arbeta hemifråns-dag står statsministern och pratar om hygien framför tre svenska flaggor. Dessa tre flaggor bär vittnesmål om en nationalstat historiskt besatt av rashygien. Nu beslutar vi som nation oss för att 30 sekunders handtvätt, 2 meter isär och att jobb hemifrån kan skydda oss mot döden. Som om vi inte kände till att vi alla en dag skall dö. Att alla åtgärder vi vidtar i bästa fall kan skjuta upp den dagen. Men i ett desperat försök att förfrämliga döendet tillskrivs smittan den andre, den som inte följer riktlinjerna, den som är någon fundamentalt annorlunda från jaget, huvudpersonen i narrativet. Jimmie Åkesson säger i ett inslag på Rapport att han är nöjd med Stefan Löfvens förstamajtal.

Illustration: Jesper Forsberg Landin.

Måhända är det naivt att låta sig förvånas över att trösten i denna existentiella kris skulle skulle sökas i en kolonial diskurs om främlingskap. Som sjuksköterska är jag givetvis van att människor söker svar och lindring för sitt psykiska, fysiska, existentiella och sociala lidande hos mig. Mitt i en pandemi skulle en kanske kunna tro att jag fick mycket frågor om virologi. Men det människor söker svar på hos mig är inte hur de kan skydda sig mot smittan utan istället på om de är dödliga alls. Den existentiella krisen. Gång på gång blir jag tillfrågad om det inte bara gäller dem, de andra, diabetikerna, somalierna, de överviktiga eller de vårdslösa. Är det inte bara de andra som blir sjuka och dör? För inte kan väl en konsument, en akademiker, en högpresterande person som är smal och vit dö? För dör den personen, vem är då huvudperson i vårt nyliberala narrativ som framgång?

Den existentiella krisen är tanken på att den som gjort allt rätt kan upphöra, ändå. Så nu har våra partier inte längre politiska meningsskiljaktigheter utan bara ett enda gemensamt mål: att stoppa smittan. Stoppa den där kommunicerbara sjukdomen, den som i sin existens förtäljer om en närhet vi borde undvikit. För om ingen varit busschaufför, ingen varit ledsen och sökt tröst, om ingen vårdat sin mor i hemmet eller handlat mat på affären, om ingen gått hem från sitt jobb på äldreboendet, då hade det här aldrig hänt. Men nu när det har hänt, då bör vi i vart fall genast upphöra med de aktiviteter som definierar oss som art, att mötas, kommunicera, röra och vårda. För om vi bara slutade vara människor skulle vi inte vara så provocerande dödliga.

“Men nu när det har hänt, då bör vi i vart fall genast upphöra med de aktiviteter som definierar oss som art, att mötas, kommunicera, röra och vårda. För om vi bara slutade vara människor skulle vi inte vara så provocerande dödliga.”

Alexandra Torsell Starud

Och en dag kanske allt är över, det vill säga, smittan. Den här smittan. Infektionssjukdomar kommer ju inte vara över, men det kanske vi skall frånse i sammanhanget. En dag kommer det så kallade normaltillståndet kanske åter inträda, det tillstånd där en majoritet eller i vart fall politiskt styrande grupp avsagt sig döden. En grupp som anser sig vara lite mer som ett oändligt existerande kapitalistiskt subjekt. Jag pratar nu om dem som hävdar att vissa måste dö för att vården har en specifik och oföränderlig kapacitet. De som talar om våra sjukhus som produktionsanläggningar, som har infört LEAN inom akutsjukvården. LEAN, som är framtaget för att ta bort all luft ur produktionssystemen på fabriker. De som verkar tro att vårdande är en tillfällig reparation av kroppen och inte ett kontinuerligt utbyte oss människor emellan. Som tror att vi kan upphöra att mötas och ändå finnas till.

Kanske återgår vi till den tro på att människa och företag är nästan samma, att om vi bara säljer in oss, skapar en unik identitet och presterar kommer vi vara odödliga. Det är givetvis bekvämt att avfärda en kris med att den inte har något med just en själv att göra. Men jag hoppas att den existentiella kris Covid-19 framkallat inte bara skall lämna oss här med en förfrämligande diskurs. Jag hoppas att den på sikt ger oss alla samma insikt jag fick när jag började jobba på infektionskliniken: Att vi alla är så väldigt mänskliga, att vi trots rationalitet, extrapris, utlandssemestrar, äktenskap och LCHF tappar det, går sönder, söker stöd och blir hela igen enbart med hjälp av varandra. Att de kommunicerbara sjukdomarna är beviset på att vi måste ha gemenskap och att det är fint. Att det inte finns någon skam i att insjukna i en infektionssjukdom, bara bevis på liv, längtan och delaktighet. Att den enda skam som borde vara krisen tillhörande är skammen över att tala om vårdandet som handelsvara värdig endast dem som har ekonomiska och sociala resurser att isolera sig.


Alexandra Torsell Starud arbetar som sjuksköterska i Stockholm.


Fortsätt läsa

ett landskap som kan beskrivas med skillnad

Læs mere
Foto: Elin Aldén

Kontext växer och söker nya medarbetare!

Vill du arbeta tillsammans med några av Sveriges vassaste pennor? Vill du vara en del av att utveckla en medieplattform som är modig, eftertänksam och dessutom kul? Tycker du…

Læs mere
Illustration: Hanna Stenman

Vad händer med fängelserna under corona?

Corona har synliggjort effekterna av att få sin rörlighet begränsad och många använder fängelser som referenspunkt. Inuti de faktiska fängelserna ökar restriktionerna, samtidigt som…

Læs mere