Jag ser barnen i Rafah och tänker att vi är skyldiga dem något

Israels folkmord har nu pågått i över 130 dagar. I Rafah protesterar barnen. De håller upp skyltar som kräver att våldet ska upphöra. Jag ser en pojke som formar händerna som en megafon. Jag ser hans lekkamrater hålla upp tygstycken som ska föreställa deras döda vänner. 

Jag ser dem och tänker att vi är skyldiga dem något. 

När vi nu går in i den tredje årstiden av protester, när det står bortom allt tvivel att Israel varken ser kulturarv, journalister, sjukhus eller människor som skyddsvärda, så är vi skyldiga Gaza att inte hänge oss åt hopplösheten.

Vi säger Palestina, Palestina – dina bekymmer är också mina. 

Vi säger det för att vi vägrar se våra systrar och bröder i Gaza dö. 

Men vi säger det också för att vi vet att vår regering inspireras av den israeliska apartheidpolitiken. Också här vill våra makthavare särskilja människor, avhumanisera oss och frånta oss våra rättigheter. 

Samtidigt som dödssiffran i Gaza närmar sig 30.000 bestämmer sig våra makthavare för att införa visitationszoner. De talar med krigsterminologi om förorten. 

Vår regering har vägrat ställa sig på palestiniernas sida, eftersom de vet att den frihet vi kämpar för hotar deras ordning. Parallellt med invasionen av Gaza börjar Sverige rusta upp för krig.

Militariseringen syns i våra politiska företrädares reformer – hur de nu inför särlagstiftning och vill kunna övervaka och visitera människor utan brottsmisstanke. Det märks i deras språkbruk – minns Ebba Busch när hon frågade varför ”det inte sköts skarpt” på människor i förorten. 

Likt Israel önskar de sig ett koloniserat sinne, där brist på ”respekt i förhållande till grundläggande svenska värderingar” ska kunna bli skäl för utvisning. 

Vår rasistiska regering vill inget hellre än att vi normaliserar ockupationen. 

De vill att vi tittar på barnen i Rafah och tänker: hopplöst.

Därför är vi skyldiga palestinierna, men också oss själva, att i varje ögonblick vägra döden som ett normaltillstånd. 

Vi är skyldiga dem att tro på att det finns en morgondag där stridsvagnarna rullat tillbaka till förmån för matleveranserna, där barnen äter sig mätta så att de kan växa, där de kan växa så att de kan bygga upp sina hus igen, och med husen hoppet, och med hoppet ockupationens slut, och med ockupationens slut en manifestation av drömmen om frihet, en dröm som redan existerar, och som gjort att vi varje vecka samlas och protesterar.

James Baldwin sa: “I have never been in despair about the world; I’ve been enraged by the world. I can’t afford despair. You can’t tell the children that there’s no hope”. 

Det finns människor som vill att vi ska möta mördandet med likgiltighet. Det finns de som vill acceptera ofriheten som en ny nollpunkt. 

Vi sällar oss till den palestinska kampen för att vi vägrar en sådan definition av att vara människa.

Vems är hopplösheten? 

Inte vår.