Dagbok 2022-2026

Arbetets spel är riggat

Tidningen Arbetet lanserar nu ett spel som ska lära användarna om hur avtalsrörelsen fungerar. Men sensmoralen i spelet är att det straffar sig att göra motstånd.

Från Arbetets spel ”Lönekampen”

Låt oss säga att jag skulle få en klump pengar för att folkbilda er om strejkens historia. 

Jag hade då berättat om konfliktlinjen mellan arbetarna och den ägande klassen: att grundpremissen aldrig varit att den ena sidan ska komma överens med den andra, eftersom de har helt olika intressen. 

Den ena, arbetsköparen, vill att företaget ska gå med så mycket vinst som möjligt. Man pressar ner arbetarnas löner, trots att det är just dem som utför det arbete som senare resulterar i vinsten. Om ingen utförde jobbet, om chefen lämnades med obrukbara bilar eller skrivbord eller maskiner, hade vinsten förstås upphört. 

Arbetaren äger varken produktionsmedlen eller HR-medarbetarna, men de kan sluta att arbeta, och på så vis förbättra sina villkor. De äger sina kroppar, de kan prata ihop sig med varandra och starta fackförbund för att dubblera och trippla sin makt, de kan påminna varandra om att ingenting hade varit möjligt utan dem. 

I Sverige har arbetarnas historia ramats in på ett annat sätt, ett lögnaktigt sätt. Här berättas istället om hur allting löser sig bara man sätter sig vid ett förhandlingsbord. Här kan visst alla komma överens utan att någon förlorar. 

Det var det som hände 1938 i Saltsjöbaden, när LO kom överens med Svenska arbetsgivarföreningen om den så kallade svenska modellen. Den går i korthet ut på att arbetsmarknadens parter ska sträva efter samförstånd, inte konflikt. 

Nå, jag har inte fått någon klumpsumma för att berätta om strejkens historia så ni får ha tålamod med denna light-version utan häftiga specialeffekter. 

Låt oss bara sammanfatta det såhär: i Sverige finns en grundläggande konflikt i synen på konflikt. Trots att arbetarna och den ägande klassen har direkt motsatta intressen, trots att den enas vinst är den andres förlust, inbillar vi oss att allt går att lösa genom att snickesnacka lite om vem som ska få vad. 

Att påtala konflikten blir alltså synonymt med att skapa konflikten, eftersom den svenska modellen går ut på att låtsas att den inte redan fanns. 

Inte konstigt då att strejker är ovanliga och många gånger illa ansedda.

Varför berättar jag då allt det här? 

Jo, för att det verkar som om dessa enkla sanningar om arbetare och deras möjliga makt behöver återupprepas. När tidningen Arbetet, som är en del av LO:s mediehus, nu lanserar ett spel på sin hemsida verkar de ha återgått till det där förhandlingsbordet i Saltsjöbaden för att än en gång sälja ut arbetarna.

Först en kort recension av spelet, som heter ”Lönekampen – spelet om avtalsrörelsen”: spelet sög. Det var supertråkigt. Man skulle svara på några frågor och sen var det slut. 

Men så var syftet inte heller att göra ett underhållande spel, utan att berätta en sedelärande historia om avtalsrörelsen. 

De hade helt enkelt, till skillnad från mig, fått en klump pengar för att folkbilda oss om bland annat strejker. Det låter ju rimligt, i dessa inflationstider, att låta läsarna få inblick i vad som sker vid förhandlingsbordet där våra löner ska sättas. Utifrån uppfattas samtiden nämligen såhär: alla priser går upp – hyrorna höjs, maten blir dyrare och elen kostar skjortan. Kostnaderna drar iväg utan att vi har något att säga till om. 

Priset på arbete däremot är att betrakta som förhandlingsbart, kroppen är mindre värd än tomaterna den odlar, och därför inleds nu avtalsrörelsen. 

Arbetets spel var menat att berätta hur det går till, egentligen. 

Så jag spelar spelet och jag väljer de enda alternativen i inflationstider som tycks mig rimliga – jag ska företräda folket och folket kan inte konsumera svindyra grejer utan att få mer betalt för arbetet. Så jag fyller i att jag kräver en lönehöjning, en procentökning på 20 procent tar jag första gången. Andra gången jag spelar sänker jag mig till tio (tio procent är förövrigt vad fastighetsägarna hävdat att hyrorna ska höjas med, så det borde ju vara nån sorts minimum även för ett sosse-fack). 

Jag ombeds i spelet att gå med på en betydligt lägre löneökning. 

Jag väljer då att gå ut i strejk. Det är inte så poppis, förstås, men det måste ju vara det enda logiska att göra när arbetsköparna försöker sälja ut oss till reapris.

Trodde jag, ja.

Men i ”Lönekampen” innebär strejken att man tillslut hamnar på spelets slutstation. Den har de döpt till ”Samhällskollaps”. 

Nästan ett sekel efter att LO sålde ut arbetarnas starkaste vapen vid förhandlingsbordet vill de alltså pumpa ut en sedelärande berättelse om att kamp absolut inte lönar sig.

Samhällskollaps betyder enligt Arbetet inte att vara för fattig för att betala sina räkningar, medan andra gör vinster på den pågående krisen. Samhällskollapsen uppstår istället i den här berättelsen först när vi gör motstånd.

Jaså, Arbetets spel var riggat till arbetsgivarens fördel.

Där är nästan som om det vore en spegel av det ekonomiska system vi lever i idag. Lite som att vara arbetare och få sin hyra höjd med tio procent men ändå förvägras en lönehöjning. Som att vara en svensk arbetsgivarförening som riggat förhandlingarna till sin egen favör. Eller som att vara en fackförening som glömmer vilka de ska företräda.

En systemkollaps kanske inte vore så dum ändå?

Etiketter:


Fortsätt läsa

Politik: Kontexts samtal om fred på Kulturhuset inställt

Idag, den 8 mars, skulle Kontext ha hållit i ett samtal om fred och feminism på Kulturhuset i Stockholm. Nu är samtalet inställt.

Läs mer

Kultur: Palestina, mars 2024

Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet  sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober  under folkmordet […]

Läs mer

Dagbok 2022-2026: Jag ser barnen i Rafah och tänker att vi är skyldiga dem något

I helgen talade Kontexts Elina Pahnke på en Palestinademonstration. Här publicerar vi talet.

Läs mer