Femtio år sedan kriget aldrig tog slut

Den 30 april 1975 tog Vietnamkriget slut. Femtio år senare sitter jag mittemot min pappa i det kök jag växte upp. En liten lägenhet i Småland; jag med min mobil i handen ifall jag behöver översätta begrepp från svenska till vietnamesiska och han med en blick som inget språk kan beskriva. Han säger tänk att det har gått femtio år. Jag svarar tänk att det har gått femtio år. Det ofattbara med tid, det ofattbara med krig.

Min pappa säger jag var så ung då, titta på mig nu.

Min pappa gick med i den nordvietnamesiska militären av två anledningar: patriotism och självbevarelsedrift. Han tillhörde underklassen, långt borta från storstädernas intellektuella elit. Han växte upp på en vietnamesisk landsbygd som på många sätt inte längre finns. Militären var inte bara ett sätt att delta i Vietnams frigörelse från kolonial makt och amerikansk imperialism. För min pappa var det också en möjlighet att bli någonting annat, någonting mer än det hans medfödda materiella ställning egentligen tillät.

 Jag säger inte jag kan inte titta på dig pappa, det gör alldeles för ont.

Det har gått femtio år sedan de sista amerikanska trupperna lämnade Vietnam, bara några dagar innan Saigon föll. Jag tänker ofta på hur det måste ha varit de där sista dagarna och var gränsen går mellan vinnare och förlorare. 

Västvärldens fortfarande välbekanta arrogans, denna övertro på ens egen förmåga och betydelse.

Jag tänker på Operation Babylift, under april 1975, då tusentals sydvietnamesiska spädbarn massevakuerades via flygplan till USA. Man sa att det rörde sig om föräldralösa barn som skulle få chansen att leva ett värdigt liv. I efterhand har det kommit fram att det i många fall inte alls rörde sig om föräldralösa barn och att familjerna inte heller hade gett sitt samtycke till att barnen skulle evakueras, jag menar tvångsförflyttas, jag menar kidnappas. Jag ser bilderna framför mig, de amerikanska soldaterna som sträcker sig mot små knyten med ännu mindre knytnävar. Västvärldens fortfarande välbekanta arrogans, denna övertro på ens egen förmåga och betydelse.

Min pappa säger har du sett hur Vietnam förbereder inför minnesdagen, ska någon av dina vänner åka dit och fira. Jag har svårt att svara på frågan utan att försöka redogöra för den, av många anledningar, apolitiska andra och tredje generationens vietnameser som bor i Sverige. Eller för den delen, de många sydvietnameser som flydde till bland annat Frankrike och USA och som än idag vägrar att erkänna det kommunistiska styret. För dem är 30 april 1975 en sorgens dag, färgad svart av förluster. Många minns det inte som en återförening med sina landsmän, utan som en invasion. Det ofattbara med tid, det ofattbara med krig.

Den plats han lämnade finns inte längre. I förlängningen kanske det innebär att rotlösheten blir dubbel.  

När min familj kom till Sverige som kvotflyktingar tillät det svenska regelverket inte dubbla medborgarskap. Ett svenskt medborgarskap till priset av ett vietnamesiskt medborgarskap. Detta sätt att se på nation som synonymt med hem, och den binära uppdelningen mellan hem och icke-hem. Mellan tillhörande och avvikande. Jag har inte kunnat fråga hur känns för min pappa att inte längre ha ett vietnamesiskt medborgarskap. Om det gör någonting med var han känner sig hemma.

I likhet med majoriteten av den vietnamesiska diasporan, befinner pappa sig inte i påtvingad exil. Han kan, och har vid några tillfällen, åkt till Vietnam. Sedan vägrade han att åka under väldigt många år. Jag ser det som ytterligare ett skede i den sorgeprocess som flykt innebär. Acceptans. Den plats han lämnade finns inte längre. I förlängningen kanske det innebär att rotlösheten blir dubbel.  

Jag menar inte att Vietnam som samhälle är ett helt annat än det han lämnade, även om det på sitt sätt är sant. Det jag pratar om är förlusten av de minnen som bara tillhör dig och din blick på världen:  ditt första hem, trädet du ramlade ner från, husväggen mot vilken du kysste någon för första gången, platsen du först pratade med den du skulle komma att gifta dig med, stigarna du kunde in- och utantill, genvägarna du rusade fram över när du var sen, samhällsstrukturerna som villkorade ditt liv, var du fick din mat ifrån, var du gick om någonting behövde fixas, platserna du mötte andra i gemenskap. Min pappa säger om jag åker till Vietnam nu kommer det vara som att jag är ett föräldralöst spädbarn. Det rycker i mig. Operation Babylift.

I takt med att jag åldras har jag börjat betrakta mina barndomsbilder med en annan blick. Jag letar inte efter mig själv i mina ledsna ögon eller mina runda kinder. Jag letar efter mina föräldrar. När man pratar om minne och arkivering, att insistera på att någons berättelse är tillräckligt viktig att bevara för om- och eftervärlden, tänker jag på att det inte finns en enda bild på mina föräldrar som barn. Det yngsta jag har sett min pappa är en grånad bild från flyktinglägret. Då var han äldre än vad jag är nu. Jag måste vänta ytterligare några år innan jag kan se min pappa i mitt ansikte. Om jag någonsin kommer att kunna se min pappa i mitt ansikte.

När jag åkte till Vietnam för två år sedan höll jag på att gå sönder av den känslostorm som barn till flyktingar alltid lever med. Skuld, stolthet, rädsla, längtan. En av mina viktigaste uppgifter var att hitta min farmors grav för att tända rökelse och be till henne. I Vietnam är närheten till de som gick före oss en central aspekt av livet på ett sätt som är svår att förklara med västvärldens förklaringsmodeller. Skiljelinjen mellan de döda och levande är inte lika rigid. Att be till farmor vid hennes gravplats var mer än att stå framför en symbol. Det var att besöka henne, känna hennes närvaro, hälsa från pappa, be om förlåtelse för att vi inte hade varit där på länge.  

När jag pratar med mina icke-vietnamesiska vänner om att det har gått femtio år sedan Vietnamkriget tog slut, reagerar de flesta med förvåning. Varför känns det som om det var alldeles nyss?

Instruktioner och vägbeskrivning lämnades till min kusin från mammas sida, eftersom det inte fanns någon släkting på pappas sida som kunde leda oss till farmor. När vi kom fram till gravplatserna var det svindlande. Allt hade byggts om under de gångna åren och ledtrådarna runtom, buskar med mörkröda blommor och närhet till övrig bebyggelse, allt det där hade kastats om eller helt enkelt utraderats. Ändå, bland tusentals gravplatser, lyckades vi hitta farmor. Jag tände rökelse, samtalade med farmor och sedan skickade jag bilder till min pappa. Han svarade jag känner nästan inte igen henne.

När jag pratar med mina icke-vietnamesiska vänner om att det har gått femtio år sedan Vietnamkriget tog slut, reagerar de flesta med förvåning. Varför känns det som om det var alldeles nyss? Vi nystar i det, drar ut tanketrådarna tills det ofattbara blir mindre ofattbart. Vietnamkriget var för många en politiskt avgörande händelse som påverkade hur man kom att förstå makt och rättvisa, i likhet med Israels intensifierade våld mot Palestina efter 7 oktober 2023. Det finns ett före och ett efter. Eller, resonerar vi, det finns ett före men oändligt många efter, i vart fall när det gäller livsöden.

Det har gått femtio år sedan Vietnamkriget tog slut. Femtio år har gått, men historien är ännu inte färdigskriven. Än idag får efterlevande släktingar i Vietnam ta emot avlidna soldaters dokument som amerikanerna beslagtog under kriget. Det rör sig om dagböcker och brev som aldrig skickades. Fragment som tillsammans utgör den stora ansiktslösa massan vars liv för evigt förändrades av kriget. Det ofattbara är inte att vara villig att dö för någonting större än en själv. Det ofattbara är kanske allt som kommer efter, när kropparna har begravts och rökelse har tänts. Jag frågar min pappa om det var värt det, trots att Vietnam idag präglas av korruption och repression. Han upprepar Ho Chi Minhs ord om att ingenting är viktigare än frihet och självständighet. Sedan säger han: Vi gjorde det omöjliga. Och det som gick dåligt sen, det var i alla fall vi som bestämde. Jag hoppas du aldrig behöver förstå hur viktigt detta är.