
Kultur: Femtio år sedan kriget aldrig tog slut
Det har gått ett halvt sekel sedan Vietnamkriget tog slut, ändå känns det som alldeles nyss. I en personlig essä skriver Jenny Nguyen om hur krigets trådar löper genom tiden.
Den här dikten låter sig inte skrivas
Kanske för att det är jag som skriver den
Kanske för att det inte är du som skriver den
Kanske för att stumheten är för stor
Och det inte går att skriva sig ut ur den
Kanske för att min son hoppar på mitt huvud och det är för mörkt under täcket
Och allt är en floskel och ingenting räcker
Kanske för att det inte är du som skriver
Kanske för att du inte skriver, sjunger, dansar eller borstar dina tänder
Spelar fotboll, speglar dig, tänder ljus eller nyser
Kanske för att du aldrig skriver eller dansar eller nyser eller sjunger igen
Så dikten tiger med dig
Vi var så obekväma bland alla vapen
Har aldrig förut sett så många vapen
6000 idrottare på ett hotell nånstans i Berlin och det var så varmt och det fanns så många vapen
Du var så obekväm bland vapnen
Du ville sjunga mamma mia på karaoken
Du ville dela ut vatten och du var så rädd för vapnen och du pratade med alla och du kunde inte sluta prata om vapnen och du hade aldrig hållit i ett innan, du petade med gaffeln i maten, nu kan inte jag sluta prata om vapnen
Du sa att du ville att den sommaren aldrig skulle ta slut
Du pratade med min mamma, du sa att du önskade att du fötts i Sverige
Hon sa du vet inte hur kallt det är där
Du sa jag tar kylan framför vapnen varje dag, om jag får välja
Folk skriver dikter dagligen
Om sånt som inte går att prata om
Om röster och släkten som tystnat och tystats
Om stumheten som gör det omöjligt att skriva
Om rösterna som gör det svårare ändå
Som aldrig tystnar, aldrig backar
Jag har sett vänner dö och vänner dö för mig
Jag vill förbanna dom som väntat så länge med att visa sina ansikten för mig
Välsigna dom som aldrig gömt sig
Skrika med dom som vågar skrika
Gratulera dom som fick välja
Sjunga för dom som inte sjunger mer
Och om jag inte vågar skrika, sjunga, skriva, välja eller be
Så är jag död för mig jag med
En vän är död, en annan död för mig
Martyrer eller svikare
Vacklare och hycklare
Det gjordes ingen skillnad
Så det finns ingen förlåtelse
Dom tog min smärta och min sorg från mig
Dom tar mitt namn och i mitt namn har folk dött och ska fortsätta dö, i min sorg över dig, i ditt namn, i min tyngd, i min tystnad, min kaddish, min sorg, min sorg, mitt vrål
Men redan när du levde var du osynlig
En död vinkel från alla håll
I mitt namn och i ditt namn har dom ljugit
I mitt namn och i ditt namn har dom dödat
I mitt namn och i ditt namn ska dom döda
Mitt namn är ensamt och fattigt
Ditt namn kommer dom aldrig glömma
För dom kunde det aldrig
________________
Hanna Rajs är poet och författare.
Swisha till:
Det har gått ett halvt sekel sedan Vietnamkriget tog slut, ändå känns det som alldeles nyss. I en personlig essä skriver Jenny Nguyen om hur krigets trådar löper genom tiden.
Ett avsnitt om var du hamnar om du följer pengarna och vad som händer om du följer maten.
Hanna vaknade mitt i natten till en tio år gammal beskrivning av vad som är rättvist, och blev inspirerad att titta på hur ordet tolkas idag. Elina har genomlevt en vecka av yttrandefrihetsinskränkningar. Och Silas har gått och blivit modejournalist.