Politik: 200 dagar i Gaza
Efter tvåhundra dagar av ett krig som trotsar alla beskrivningar är det inte Gaza som chockar mig. Det är avhumaniseringen och relativiseringen av palestiniernas människovärde.
Det har gått en månad sedan terroristen Brenton Harrison Tarrant sköt ihjäl femtio muslimer under deras fredagsbön. Kontext bad sju olika skribenter att tillsammans analysera terrordådet och berätta hur det påverkade dem.
Zana Muhammad, förbundsordförande, studieförbundet Ibn Rushd
Det är morgon när nyheten når oss. Nya Zeeland ligger på andra sidan jorden, tidsskillnaden är så stor den kan bli. Känslan som far genom mig säger något annat: det hade lika gärna kunnat hända här.
Samtidigt som jag lämnar barnen på förskolan ringer jag runt till olika muslimska företrädare. Fokus ligger på det omedelbara, på säkerheten kring fredagsbönen.
Först på kvällen brister det för mig. Hur har det kunnat gå så långt?
Jag har länge varit engagerad i det muslimska civilsamhället, de senaste åren som ordförande för studieförbundet Ibn Rushd. Det är en tid då den antimuslimska rasismen tagit sig allt värre uttryck. Bland Ibn Rushds medlemsföreningar berättar man om krossade rutor, nazistiskt klotter och anlagda bränder.
Förra året fick vi till och med siffror på hur vanligt det är: hela sex av tio muslimska församlingar har utsatts för minst ett fysiskt angrepp. Sex av tio! Det är en omskakande siffra i ett land med grundlagsskyddad religionsfrihet. Ett land där alla som har en tro ska kunna utöva den i trygghet.
När terrordådet skedde i New Zealand, där 50 personer som bad i moskéerna dog, så tänkte jag direkt på att medier måste ta sitt ansvar och sluta måla upp en bild av Islam som ett hot mot västvärlden
Iman Aldebe
Hand i hand med angreppen går beröringsskräcken. Det är vad som gör mig mest ledsen av allt. I stället för att få mig som svensk muslim att känna mig sedd och uppbackad vänder de flesta av våra makthavare bort blicken. Andra går medvetet in för att stänga det muslimska civilsamhället ute.
Man sprider rykten, svartmålar personer och organisationer. Isolerar dem som man egentligen borde ta i handen i kampen för ett tryggare och mer demokratiskt samhälle. Vi vill så mycket, vi sitter på så mycket kunskap och engagemang och kraft och vilja att bygga broar och göra saker och ting bättre.
Ändå väljer man otrygghetens väg, man väljer att vända bort blicken och isolera oss. Det är bland annat för det som jag fäller mina tårar på kvällen den 15 mars.
Iman Aldebe, modedesigner
När terrordådet skedde i New Zealand, där 50 personer som bad i moskéerna dog, så tänkte jag direkt på att medier måste ta sitt ansvar och sluta måla upp en bild av Islam som ett hot mot västvärlden. För att medierna skapar monster. Det bidrar till en lavinartad ökning av extremhögern och den rätt de anser att de har att begå brott mot folk med annan bakgrund eller muslimer. Nyanseringen i media måste förändras för att inte bidra till fler liknande brott. Muslimer känner inte sig trygga i väst. Särskilt inte efter 9/11.
Hot, skällsord och otrygghet är vardag för muslimer idag. Dock har jag märkt att medier i Sverige legat lågt med att lägga etiketter på muslimska våldsmän som jihadist, terrorist, extremist eller islamist efter attacken på New Zealand. Svenska staten har skilt sig från kyrkan och förflyttar sig allt längre från religionen. Att den muslimska minoriteten i Sverige ökar får islamofober att känna sig nervösa. Deras vita överlägsenhet får icke-vita att känna att de inte hör hemma i det land som är deras. Jag är andra generationens invandrare och beslöjad och känner att jag varje dag måste prestera 10 gånger bättre än en vit person. Jag ler lite extra när jag träffar på andra människor på gatan för att visa en annan bild av muslimer än den media visar upp dagligen. Jag känner mig inte fri i ett land som jag anser är mitt. Tänk att bara få vara normal. Att få göra misstag som vilken annan människa i världen som helst. Utan att bli märkt som ond eller islamist eller extremist.
Aiman Ahmad, socialpedagog och Sarah Ameziane, skådespelare och kulturarbetare
Noor Nassef, studerande
Efter terrorattackerna uppmärksammades Christchurchs dödsoffer genom diverse solidaritetshandlingar nationellt i Nya Zeeland, men också runt om i världen. Förutom att de döda muslimerna, som ett resultat av denna terror, visar på deras villkorade mänsklighet, visar också stora delar av den så kallade solidariteten till dessa dödsoffer på en villkorad mänsklighet.
Vad innebär det egentligen att solidarisera sig med en död muslim, när en död muslim förstås som en ”god muslim” för att dennes muslimska närvaro inte längre gör sig märkbar i världen?
Noor Nassef
För islamofobi är inte bara det explicita dödandet av muslimer. Islamofobin definierar också när muslimer är värda att bli solidariserade med och när muslimer förstås som tillräckligt utsatta för rasism. Vad innebär det egentligen att solidarisera sig med en död muslim, när en död muslim förstås som en ”god muslim” för att dennes muslimska närvaro inte längre gör sig märkbar i världen? Kan det vara så att det är möjligt att samla så många människor till olika manifestationer för döda muslimer – men aldrig få till faktiska politiska förändringar för de levande? Om muslimer ska behöva dö för att beviljas mänsklig värdighet kommer den här typen av skensolidaritet aldrig ge effekt för de kvarlevda muslimernas möjlighet till politisk subjektivitet och förbättrade livsvillkor.
Hanin Shakrah, journalist
Som barn gick vi till moskén för studier i koranen och i arabiska. Varje lördag, som ett urverk, slog vi oss ner på de donerade mattorna som låg ute i källaren som doftade av mögel, och repeterade ritualer och meningar vi förstod väldigt lite av. Vårt utövande av religion skedde i en industrifastighet nära järnvägen i Falkenberg. Bänkarna vi satt vid under koranundervisningen var sådant som kasserats från gamla skolor och som nu fick nytt liv genom barn som talade dålig arabiska, tigrinja, somaliska, persiska, urdu, ryska och bosniska.
Jag bad mina fem obligatoriska böner, dag ut och dag in som ett urverk, men lärde mig konsten att bygga ett svennigt liv kring mitt muslimska, att skilja skarpt på de två.
Hanin Shakrah
Vi satt ihopträngda i salen med fuktbubblor under de målade väggarna, och lärde oss recitera suror på ett språk jag kände igen men inte för mitt liv inte kunde förstå.
Jag bad mina fem obligatoriska böner, dag ut och dag in som ett urverk, men lärde mig konsten att bygga ett svennigt liv kring mitt muslimska, att skilja skarpt på de två. Knycklade ihop mina otympliga bönekläder för att inte väcka yttervärldens uppmärksamhet när jag hörde knackningar på dörren.
Redan då insåg jag att min religion var en anomali i det här samhället. Jag var medveten om att min förmåga att anpassa mig till det hängde på hur mycket av min identitet jag lät framträda i mötet med majoriteten och lärde mig snart det som krävdes för att göra sömmarna mellan de båda världarna osynliga. Muslim, men lagom muslim. Svensk, men lagom svensk. För att inte väcka anstöt hos någon blev jag ingetdera. Ett lappverk.
En månad efter att femtio liv utplånats på andra sidan jorden går det upp för mig att sömmarna aldrig varit osynliga. Min livslögn framstår som naiv – i bästa fall. Förljugen – i värsta.
Vi som är queer, religiösa, kvinnor, feminister, socialister och vi som drömmer om en annan värld på ett annat språk än nyliberalismens. Det finns inte någon nivå av självutplåning som räcker för att blidka de som vill att vi ska försvinna. Det är våra heligaste rum de vill åt, det är vår förtvivlan de vill åstadkomma. Därför är lösningen inte att vi ska sudda ut oss själva. Lösningen är lapptäckets revolt.
Nilofar Salimi, poet Välkommen broder Till värmen, till ljuset, till kärleken broder Till platsen där vi gråter i floder Skrattar i perioder Välkommen min broder
I denna byggnad lär vi om liv Så beskriv Din sorg och se hur det lättar på din bröstkorg
Lägg ner din kniv broder Ditt destruktiva motiv broder Det finns ett annat alternativ broder Välkommen till vårt perspektiv broder
I denna byggnad lär vi om frid Om hur vi alltid Prioriterar kärlek över hat Varje individ är din kamrat Så lyssna inte på islamofobens struntprat
Hör du böneutropet broder? Var inte rädd broder Den är ansedd till frälsning broder En fridfull hälsning broder Så välkommen min broder
I denna byggnad lär vi om enighet Hur varje person i denna värld är älskvärd Och lika värd i vår färd mot evig lycka Så låt oss uttrycka vår uppskattning Att du är här min broder Lägg ner ditt svärd min broder
Vi är samlade för att visa tacksamhet Släpper verkligheten för en stund För att tillbe den Allsmäktige i samfund Det är inte många som vet För vi gör det diskret Men det är vår frihet broder Kom och se min broder
Se hur vi lär om vår heliga skrift Vi har som uppgift Att visa respekt till varje individ Att föredra frid över strid Och lägga ner vår tid på att finslipa vår karaktär Så min broder, kliv på här Ljusets hus har en annan atmosfär
Du hälsar på oss med ditt gevär Och vi hälsar på dig med ett leende Och ett Assalaamu aleikom Tänk om Frid var med oss alla
Swisha till:
Efter tvåhundra dagar av ett krig som trotsar alla beskrivningar är det inte Gaza som chockar mig. Det är avhumaniseringen och relativiseringen av palestiniernas människovärde.
Idag, den 8 mars, skulle Kontext ha hållit i ett samtal om fred och feminism på Kulturhuset i Stockholm. Nu är samtalet inställt.
Writing poems in the genocide Some will mutter This is not your genocide To write poems about – Omar Sakr Palestina, mars 2024 Under folkmordet sätter vi vitlökar i landetkrattar körsbärsträdetsgula löv täcker odlingsbädden under folkmordet minns duhur overkligt röttlyste benvedets bladinnan de föll under folkmordet las colas de zorro blekta av höstenoktober under folkmordet […]