
Kultur: Femtio år sedan kriget aldrig tog slut
Det har gått ett halvt sekel sedan Vietnamkriget tog slut, ändå känns det som alldeles nyss. I en personlig essä skriver Jenny Nguyen om hur krigets trådar löper genom tiden.
Jag tror jag kanske nån gång drömde om
framtiden
eller framtider
du vet den där
som är svår att sätta fingret på
att hägna in
att definiera
den lix rinner genom fingrarna
när en håller den hårt
den lix blir diamant
istället för kol på händer och papper
500 guld som magiska komponenter
så sjukt orimliga molekylstrukturer
Jag tror jag kanske nån gång drömde om
Molly Millions, Frankensteins monster och jag
det kanske var den där crossovern av alla superhjältar du hoppats på
eller så var vi lagstiftarna
statsminister parlament domstol
eller så var vi de där skrikigaste icke-binära på festen
du vet dom herregud du vet dom
eller så var vi first platoon transvestite brigade i Tom Cruise-exoskelett
eller så var vi oss själva
eller så var vi varandra
eller så var vi stjärnfallen
du vet dom inte faller på riktigt
du vet dom dansar nya sånger
du vet dom där
du vet dom som vi faktiskt kan tro på
inte bara önska på
Jag tror jag kanske nån gång drömde om
kontinentalplattorna mina syskon
hur vi är bergskedjor och djuphavsgravar
hur vi en gång blev Pangaea
hur vi långsamt blivit många
hur vi sakta blir Atlantis
eller så var vi vulkaner
byggstenar inte katastrofer
horisont inte avgrund
norrsken och solvind
eller så var vi något annat
eller så var vi någon annan
eller så var vi någon annans
eller så var vi någon annans dröm
aldrig mara
Jag tror jag kanske nån gång drömde om
att drömma lix att ens våga hoppas
du vet tanken på tomrummet som inte tittar tillbaka på en utan bara inte fyllts av skräck och vrede än
att teckningarna tatueringarna målningarna molnen dikterna drömmarna faktiskt är något som kan ges form från idé
att blickarna faktiskt betyder nåt
att orden faktiskt betyder nåt
att rörelsen faktiskt betyder nåt
att beröring faktiskt betyder nåt
att drömmarna faktiskt betyder nåt
att vi kommer kunna uppleva den med alla sinnen vi än ej namngivit något mer än varandra
att drömmarna är repitioner
vi har utopier i muskelminnet
vi har mjölksyra i skräcken
Yolanda Aurora Bohm Ramirez är spoken word-poeten älskad av anarkister, byråkrater, journalistkåren och prästerskapet. Hon skriver om orten, queerheten, exilen, arvet, galaxerna och framtiderna. Yolanda Aurora debuterade 2018 med IKON på Brombergs bokförlag samt hade urpremiär med föreställningen IDOL på Unga Klara 2019.
Swisha till:
Det har gått ett halvt sekel sedan Vietnamkriget tog slut, ändå känns det som alldeles nyss. I en personlig essä skriver Jenny Nguyen om hur krigets trådar löper genom tiden.
Ett avsnitt om var du hamnar om du följer pengarna och vad som händer om du följer maten.
Hanna vaknade mitt i natten till en tio år gammal beskrivning av vad som är rättvist, och blev inspirerad att titta på hur ordet tolkas idag. Elina har genomlevt en vecka av yttrandefrihetsinskränkningar. Och Silas har gått och blivit modejournalist.